När snålheten bedrar visheten

Min ambition är och har alltid varit att jag ska översätta halva dagen och ägna resten av arbetsdagen åt mina manus. Tanken är att översättningarna ska "betala" för de hittills sorgesamt obetalda egna texterna.

Men att vara egen företagare fungerar ju sällan på det sättet. Jobben trillar inte in i den där lagomtakten som man har föreställt sig. Och har man dessutom en liten tävlingsdjävul på axeln så blir det ännu svårare.



Men kanske är det snart dags att ge upp det här något ojämna racet. Hur jag än gör tjänar jag nämligen mindre och mindre för varje år som går. Ja, i slutet på 90-talet var jag i och för sig - det erkänner jag - ganska välavlönad. Så är dock icke fallet längre. Långt därifrån!

Och mina manus - hur obetalda de än är - lockar allt mer. Och snart händer det. Snart stänger jag av översättarverksamheten, tar min dator och åker ner till lantstället för att i lugn och ro färdigställa en roman som jag har ägnat lediga stunder åt de senaste 10 åren.



Man ska följa sin inre övertygelse, heter det ju. Så - varför gör jag inte det då? I all sin dar!