Om 101-åriga damer och deras egenheter

Jag hade den tvivelaktiga förmånen att tillbringa större delen av gårdagen på ett av Stockholms största sjukhus. Eftersom jag var tvungen att invänta min tur kunde jag inget annat än sitta på en stol och glo på övriga patienter.

Framåt seneftermiddagen förgylldes min tillvaro av en 101-årig kvinnas ankomst till akuten. Kvinnan var så gammal att hon nästan gick upp i rök, men icke desto mindre var hon duktigt asförbannad. Hon tyckte att hon hade "hamnat fel", att hon egentligen skulle "upp till avdelningen" - som om KS bara har en avdelning. De läkare som då och då vågade sig på att passera väntrummet, försökte tappert förklara för henne att hon först måste passera "Gå", dvs. akuten, för att få senare kunna slussas vidare till en avdelning. Men gumman var tvärilsk och dessutom hade hon ett minne som bara räckte cirka 20 minuter.



Resultatet av den bristfälliga minneskapaciteten blev att den gamla damen med skrämmande regelbundenhet fick ilskna utbrott på förbipasserande iförda blå eller vit skjorta. Själv hade jag en grön tröja, så jag klarade mig.

De 20 minuter långa minnesintervallen krympte dessutom - iakttog jag - efter hand som timmarna gick. När jag framåt natten blev hemskickad, hade damens utbrottsfrekvens minskat till 5 minuter.
Då och då tog jag en lov förbi hennes säng, klappade henne lite på handen och sa att det nog skulle ordna sig så småningom. Då blev hon lite glad, men en stund senare var hon igång med sina svavelosande förbannelser igen.

Vad ville jag komma fram till? Nja, inget särskilt faktiskt. Men att fylla tresiffrigt är nog inte något att sträva efter.