Konsten att avrunda

När ett manus börjar kännas färdigt är det lätt att drabbas av prestationsångest, eller födslovåndor om man så vill. Själva insikten om att det snart är dags för en sista genomgång, med stavningskontroller och genomgång av horungar och skiljetecken och annat som kan störa, får en vibrerande ton att gå igång någonstans djupt inne i kroppen. Fjärilar i magen kanske, fast lite mer på djupet.



Känslan kan liknas vid den skräckblandade förtjusning som infinner sig när du släpper iväg ditt barn till skolan för första gången. Skönt och spännande och jävligt läskigt på samma gång.

Hur som helst, jag tror att jag nu är på väg att ta just det där sista klivet. Jag har öppnat filen och står och hovrar över sidan ett, samtidigt som jag inte vet om jag ska stå kvar här vid skrivbordet och läsa eller om jag ska slå mig ner i en skön fåtölj. Ibland är det bra att göra just det, att sätta sig på ett helt annat ställe. Det blir lite mindre min egen text då, tycker jag. Man ser texten ur en annan vinkel om man till exempel sitter skönt tillbakalutad i en fåtölj, kanske med en kopp te inom räckhåll. Ja, så får det bli. Ready or not, here I come!