Bibliotekarien

För cirka 35 år sedan "pryade" jag på biblioteket i Ä. Bibliotek var, då såväl som nu, något av en helgedom i min värld och även Ä:s förhållandevis lilla bibliotek badade i ett romantiskt rosa skimmer. Ända tills jag blev "pryo" på nämnda institution.



Biblioteket hade fem anställda, fyra kvinnor och en - överkuckun, The Överbibliotekare himself - man.
De fyra kvinnorna var trevliga, sociala, humoristiska och kunniga och mannen, överkuckun, var inbunden, tystlåten, plågsamt blyg och allmänt märklig.
Kvinnorna lärde mig hur man fyller i de små papperskort som förr i tiden satt längst bak i låneböckerna, och jag ägnade större delen av de två veckorna åt att skriva nya "lånekort" medelst skrivmaskin, en arbetsuppgift som idag framstår som närmast stenålders. Däremellan satte jag ut tillbakalämnade böcker på sina platser, och utöver detta fanns det inte så mycket mer att hitta på. Dricka kaffe och prata var väl trevligt, men det blev lite enahanda i längden.

Till slut kom Överbibliotekarien på att jag kanske kunde ägna mig åt att se till att böckerna faktiskt stod där de skulle, i raka fina led.
"Börja med den skönlitterära avdelningen. Ta en stol med dig, så kan du sitta där och liksom ... ja, känna på böckerna. Hålla dem i handen. Känna tyngden. Lukta på dem."
Sa Överbibliotekarien och lät ungefär som om han gett mig sin heliga påvliga välsignelse. "I'm not worthy!", tänkte jag surt och bestämde mig för att jag inte tyckte om Överbibliotekarien.



När pryoperioden närmade sig sitt slut blev jag inkallad till överkuckun för att få ett avskedsord på vägen mot en - som han förmodligen trodde - "glorious" framtid i böckernas tjänst.
Mannen, vars namn jag inte minns, satt där bakom sitt skrivbord och såg på mig med ett inåtvänt leende. Han utstrålade en besynnerlig form av missriktad självgodhet och hans faderliga ton sa mig att han trodde sig veta allt om mig, han trodde sig veta var i livet jag befann mig och vart jag var på väg. Få saker är mer motbjudande än just att bli avfärdad som förutsägbar och när Överbibliotekarien la fram två böcker på sitt skrivbord slog jag naturligtvis bakut.
Den ena boken var fin och inbunden, av en klassisk författare (minns dock inte vilken) och den andra var en kioskdeckarliknande sak i billigt utförande. Jag förstod att jag skulle välja någon av dem och av överkuckuns krusade överläpp förstod jag att han visste precis vilken bok jag skulle ta. Bara för att retas tog jag den andra, den billiga kioskdeckaren.
Mannens ansikte blev genast ännu mer avlångt och (om möjligt) någon nyans gråare. Jag förstod att han blev besviken på mig och inom  mig njöt jag av känslan.
Vi tog avsked med rimfrost i blicken och jag har aldrig träffat honom efter det. Däremot har jag ångrat mitt tjuriga bokval i cirka 35 år.