Själv tycker jag tvärtom att när mycket folk samlas på en plats blir resultatet väldigt positivt. Något gör ju uppenbarligen att vi människor dras till varandra, så varför inte? Och tänk så mycket roligt man kan råka ut för, när man INTE är ensam på stan! Som idag! Jag tog mig en timme i bekymmerslös frihet, shoppandes träningsjacka och strumpor, och råkade i vimlet höra en ung man yttra följande (ordagrant återgivet):
"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa."
Det är nu runt fem timmar sedan den här meningen yttrades alldeles för nära mitt öra, och jag kan inte släppa det! Vad handlade konversationen om? Var det två olika jobberbjudanden han gick och sög på? Å ena sidan en chefsbefattning och å andra sidan ett jobb som exotisk dansare? Och han var alldeles förtvivlad över att hans kvalifikationer inte räckte till för något av dem? Eller hade han fått jobb som chef för kungliga baletten? Eller visste han inte vilken utbildning han skulle gå - och hade kommit in både på Handels och Baletthögskolan? Om det nu ens är möjligt att söka in på båda, och komma in!
Min fantasi är överhettad av alla de fantastiska möjligheter som öppnar sig här och jag fullkomligt älskar den här typen av vardagsincidenter. Det är precis sånt här som gör att jag trivs i storstäder. Jag är den där grå skuggan som smyger omkring och lyssnar, som (faktiskt!) stannar upp och på telefonen eller i ett anteckningsblock noterar vad jag hör. Ibland. När jag hör något som verkligen väcker min nyfikenhet. Som idag.
"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa." Haha! I love it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar