Bilresa? Nej tack!

De flesta människor tycker om att resa, att uppleva nya kulturer, lära nya språk, se saker som man tidigare bara sett på bild, få sol på sig när det är vinter hemma eller lite vinter när temperaturen där hemma inte tillåter snö. Idag finns det tusentals skäl och lika många sätt att resa. Och det finns egentligen väldigt få orsaker till att inte se sig om i världen. Möjligtvis kan man ha en rent miljömässig aspekt på detta, men jag tror ändå det är svårt att få människor att sluta resa.

Men! En gång träffade jag en kvinna som inte ville resa. Hon ville absolut inte se världen utanför Sverige och hemstaden V. Hon var en hemmakatt i ordets rätta bemärkelse, och det handlade inte om att hon var flygrädd eller åksjuk eller hade tågskräck – hon ville bara inte åka någonstans! Hon uppgav även allergi och hisskräck som ytterligare orsaker till att hon inte ville lämna hemmet. Vi bordet lyssnat på henne ...



Kvinnans make ville gärna resa och han bad därför mig och min dåvarande pojkvän att försöka övertala frun att följa med oss på en gemensam konferensresa. Tyvärr lyckades vi övertala henne ...

Resan skulle ta oss till ett hotell utanför Budapest och det hela blev en ganska plågsam upplevelse. Det visade sig nämligen att mannen, som vi hittills trott var lite mer samhällstillvänjd än hustrun, var Europas sämsta och långsammaste bilförare. Han vägrade även låta någon annan ratta hans bil och satt stoiskt och stirrade ut genom rutan, i det att kilometerlånga köer bildades bakom oss. Stämningen var - minst sagt - obehaglig flera gånger, när andra bilister, som äntligen lyckades köra om på småvägarna genom östra Europa, ilsket hötte med knytnävarna och pekade långfinger.
Det här hände sig i slutet av juni och det var väldigt varmt. Vi svettades som grisar i bilen, eftersom det här hände sig före luftkonditioneringarnas förlovade tid. Men - tro det eller ej! - mannen i fråga visade sig vara "känslig för drag", vilket innebar att vi inte fick veva ner rutorna. Inte ens en glipa!

Nåväl, vi anlände till konferenshotellet cirka tio timmar efter övriga deltagare och missade således eftermiddagens och kvällens begivenheter. Middagen med efterföljande disco och en hejdundrande efterfest var överstökad. De flesta deltagarna, samt kökspersonalen, hade gått och lagt sig. Vi fick slunga i oss lite mackor i all hast innan vi kröp i säng för att ladda inför nästa dag.



Att vara paniskt skräckslagen för och/eller allergisk mot det mesta är inte ett bra utgångsläge när man ska resa. Det är heller inte någon bra idé att tvinga en person som är rädd för bilar att frakta fyra personer genom hela Östeuropa. Det stackars paret fick stå ut med (det här var 80-tal) både gränsövergångar med beväpnade gränsvakter, märkliga offentliga toaletter i form av hål i golvet, udda maträtter i olika bruna nyanser, fuktiga heltäckningsmattor som stank av mögel, skrangliga hissar och annat smått och gott.

Efter den här betan har jag inte varit så på när det gäller bilresor. Jag har inte heller försökt övertala folk, som inte vill resa, att följa med på någon form av utflykt. Man lär sig av sina misstag.