Min stalker är nu vederbörligen avlivad, drabbad av sitt karma på ett sätt som de facto bara förekommer i fiktionens värld ... För nog känner vi till en och annan luspudel som borde få sina fiskar varma i detta livet, men som tyvärr bara verkar segla fram på ett spegelblankt hav medan vi andra har att bekämpa en och annan vardagsstorm. (Nå, det är en helt annan historia som vi inte ska gå in på just nu ... Återkommer förmodligen till det inom kort.)
253 sidor alltså. Det innebär att jag börjar få problem att hålla isär sakernas inbördes ordning och eftersom jag oupphörligen går tillbaka och läser och ändrar, börjar jag så smått tappa bort mig i följdriktigheternas ganska snåriga labyrinter. Det finns programvaror som ska kunna hjälpa till med sådant här, men jag är nog inte riktigt där än känner jag. Efter att i femton år ha tampats med CAT-verktyg känns det ganska trevligt att bara få "flåbusa" sig igenom texter från A till Ö, liksom. Börja från början och kämpa sig ända fram till slutet. Det är nog lite som att springa maraton, inbillar jag mig. Ett steg i taget, en mening i taget. Och varje mening måste peka mot slutet har jag lärt mig. Det håller inte att spejsa iväg på små utflykter bara för att det är så helsikes roligt att formulera sig, utan det krävs en plan. En plan och ett mål och allt måste leda fram till det målet.
Med dessa ganska enkla livsdeviser ska jag nog kunna ro det här projektet i land. Nå, men är det då läsvärt? Mjo, jag tror det. Inom kort är det dags att sätta mina hjälpläsare i arbete och då kommer det att visa sig om dessa vedermödor kan stå på egna ben eller om de passar bäst för ett graciöst svanhopp ner i det runda arkivet.
Fortsättning följer alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar