Rör inte min rumpa!

Det har varit mycket tafsande i media ett tag, tänker jag när det återigen dyker upp en artikel i ämnet. Det har nog aldrig diskuterats tafsande på det här viset förr, någonsin! Och det är bra, tycker jag. Tafsandet bör uppmärksammas. Det som stör mig är att man på något sätt försöker göra tafsandet till en invandrarfråga. "De förstår inte hur vi gör här" och så vidare. Det känns faktiskt som något av ett slag i ansiktet!

Det började när jag gick i mellanstadiet, tror jag. Typ trean. Hur gammal är man då? 8-9 år, eller hur?
I den lilla byskolan attackerade killarna alltid i flock, förmodligen på grund av att jag då inte skulle kunna peka ut en enskild illdådare, eller också av den enkla anledningen att ingen av dem vågade utföra sådana här saker på egen hand. För att alls våga måste de vara många.

Jag minns att de brukade brotta ner mig i kapprummet, i skydd av ytterkläderna. När jag efter en stunds kamp låg där sprattlande på golvet passade de på. En hand här och en hand där. Ibland hårdhänt och ibland blygt som en fjärilsvinge. Efter några sekunder var det över och de skingrades för vinden. Jag kunde ställa mig upp och borsta av mig grus och damm från golvet och fortsätta med det jag höll på med.
Jag pratade aldrig med någon om de här sakerna, vare sig lärare eller föräldrar. Jag tror att jag tyckte det var skämmigt, pinsamt. Kanske hade de vuxna bara ryckt på axlarna när jag någon gång försökt antyda något åt det här hållet och som barn är man snabb på att ta till sig stämningar. Okej, det här var något som de vuxna tyckte var pinsamt, alltså var det pinsamt även för mig.
Vilka blev konsekvenserna? Inga, just. Åtminstone inte för killarna. För mig? Jag är osäker. Jag gissar att det gav mig en känsla av vaksamhet, av att något hos mig som flicka/tjej/kvinna måste skyddas, döljas.

När jag många år senare hade ett arbete som innebar att jag tillbringade större delen av arbetstiden ensam bland äldre män, fortsatte tafsandet och själv kunde jag bara konstatera att det enda jag kunde göra var att klä mig så "döljande" som det bara gick. I många, många år klädde jag mig därför helst i för stora jeans och en vid skjorta som knäpptes ända upp till hakan. Detta upphörde inte förrän en väninna till slut frågade mig varför. Vid det laget var jag frilansare med kontoret i hemmet och inte längre beroende av att dölja mina eventuella former för manliga kollegor.

Nu undrar jag förstås följande: varför får man det att låta som om det här är en nyhet och något som "vi" inte pysslar med?