Idagsidan i SvD väcker minnen

Svenskans Idag-sida handlar denna dag om barns lek och det faktum att vi numera skjutsar våra barn hit och dit för att leka i parker eller med andra barn, under strikt överinseende av oss vuxna. Annat var det förr, säger man. Uteleken var farligare förr, och kanske även roligare. Jojo. Ett minne poppar upp i bakhuvudet.



Det var en sådan där solig, humlesurrande sommardag i barndomshemmet i Å och alla farbröder, fastrar och kusiner var på besök. De vuxna satt på farmors balkong och lät sig ivrigt trakteras med kaffe och kakor och samtal, medan vi kusiner höll rådslag på gårdsplanen. Vad tar man sig för en sådan här sömnig högsommardag, när solen får allt att lukta bränt? Att gå in i huset var inget alternativ, det var aldrig något alternativ - oavsett väder och vind. Att gå och bada i ån var som jag minns det inte heller ett alternativ, troligtvis på grund av att vi hade ett par yngre icke simkunniga förmågor med oss.

Jag och min bror fick det snillrika infallet att dra med oss hela kusinskocken ut i skogen, på "upptäcksfärd". Sagt och gjort och utan vidare förberedelser begav vi oss raka spåret ut i storskogen bakom ridhuset. "Stor" innebar i det här fallet att man fick gå en bit, kanske någon kilometer i totalt ogenomtränglig snårskog för att ta sig ut på andra sidan.
Inför kusinernas tveksamheter kring projektet ryckte jag och min bror nonchalant på axlarna. Vi kände minsann skogen här omkring som vår egen ficka! Särskilt jag, som var äldst, och jag tog täten med långa kliv och yngsta brodern i släptåg. Efter en ganska kort bit fick jag bära lillebror, hans korta små ben räckte inte riktigt till för att kliva över stock och sten. Särskilt kärret, som så här sommartid var uttorkat och egentligen bara bestod av torrt ris, var direkt dödsföraktande att ta sig igenom och vi ådrog oss en hel del blessyrer, mest rivsår på smalbenen. Efter hand som vi började svettas drog vi dessutom till oss myggens och flugornas intresse och snart började det knorras i leden. Lillebror var tung och någon klagade över törst. Långt framme i fjärran syntes en höjd och jag bestämde att vi skulle upp på den höjden, för därifrån skulle vi säkert kunna se var vi var någonstans. Detta fick kusinskaran att vakna till. "Vet du inte var vi är?" frågade de misstänksamt och jag gjorde vad jag kunde för att upprätthålla min nonchalanta attityd. "Såklart jag vet, men bara så att vi ser exakt hur långt vi har kommit ..." Sanningen att säga hade jag inte en jävla aning om var vi var någonstans och detta faktum gjorde mig fullkomligt illamående av ångest och skräck.

Nå, efter vad som kändes som en evighet lyckades jag till slut tråckla oss ut på en skogsväg som jag kände bara alltför väl - och som låg pinsamt nära föräldrahemmet - och under tårfylld lättnad svängde vi snart upp på gårdsplanen och in genom trädgårdsgrinden. När vi smutsiga, svettiga och utmattade stirrade upp mot balkongen där våra föräldrar satt i högönsklig välmåga och - fortfarande! - pimplade kaffe under trivsamt prat och skratt kunde jag inte hålla mig. Jag utropade, med gråt i rösten:
"Vi har gått vilse!"
Om jag hade trott att detta skulle väcka medlidande, omtanke, oro eller åtminstone en känsla av lättnad över att vi var tillbaka, så trodde jag helt fel. Min ena farbror riktade ett ironiskt ögonbryn åt vårt håll och utbrast skojfriskt:
"Vilse? Men ni är ju här nu!"



Än i denna dag har jag ingen aning om hur länge vi faktiskt var borta. Kanske var det bara en halvtimme eller tre kvart. Kanske på sin höjd en timme. Men det kändes som en hel dag.