Första delen i det som är tänkt att bli två löst sammanhängande delar är ivägskickad till lektör och väntan på svar är plågsam. Jag vet att det återstår en hel del jobb när responsen från lektören dyker upp, men det känns ändå lite som att vänta barn.
Del två är för närvarande något av ett sorgebarn och fikapauserna staplas så sakteliga på hög för att jag ska slippa stå och glo på en tom skärm. Frustrationen kommer krypande och koffeinnivån i kroppen når vanskliga höjer.
Som tur är har jag ingen chef som kan bli irriterad på mig, men det börjar bli segt. I vanliga fall kan jag skjutsa iväg 10K ord per vecka, vilket också är mitt beting, men nu får jag vara glad om det blir 500 ord på en dag. Oftast går jag back eftersom jag tar bort mer än jag lägger till.
Erfarenheten säger mig att det blir så här ibland. Man når en slags tröskel i arbetet och det krävs något som nästan påminner om födslovärkar för att ta sig över tröskeln. Därefter flyter det på ett tag igen, innan man så småningom slår tån i nästa tröskel. Så jag antar att det bara är att vänja sig, men som översättare är jag van att köra på från A till Ö nästan utan att andas emellan, så det här känns bara ... slappt! Jag känner mig slapp och slö och det är ingen vidare skön känsla för en lutherskt plikttyngd liten människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar