För cirka 30 år sedan arbetade jag som nanny i Los Angeles. Jag och mina svenska vänner blev ofta bjudna på diverse fester, förmodligen till stor del beroende på att vi var just svenska. Och blonda. Jag vet inte vad de som bjöd oss på dessa fester trodde att vi skulle åstadkomma men jag gissar att de blev ganska besvikna på oss.
En av dessa fester ägde rum i en villa någonstans i Encino. Festen ägde rum på ett av husets våningsplan, i ett stort loungeliknande utrymme med soffor och mingelytor samt ett gigantiskt badrum av den typ man oftast möter i hotellfoajéer.
Det tog en god stund innan jag insåg att en viktig del av festen pågick i just det där badrummet. Det var nämligen där det delades ut droger! Ute i loungen serverades vanliga drinkar och det var förstås där jag och de övriga svenskarna hängde. I badrummet serverades de substanser som fick övriga festdeltagare att verka lite ... märkliga.
Vi svenskar var inte så hemma på det där med droger och begrep inte så mycket, men i efterhand kan jag konstatera att det bör ha serverats kokain till minst femsiffriga belopp i det badrummet, som jag själv för övrigt bara använde så som badrum brukar användas. Åtminstone i min värld ...
I det stora rummet fanns en tv av kylskåpsformat och på den rullade filmen Purple Rain, oavbrutet. Det jag minns bäst från festen är den långsamma balladen och Princes säregna röst. Varje gång låten spelades stannade jag till framför tv:n och lyssnade, tittade. Jag visste knappt vem han var och jag hade nog aldrig hört låten förut, men den satte sig i huvudet, smög sig på och efter en stund gick jag där och sjöng med.
Så, Purple Rain är en av mina Prince-favoriter men den har även en bismak. Den ger mig en akut känsla av utanförskap, av oro över att ha hamnat på fel plats. En känsla av att vara en utomjording på besök i ett annat universum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar