I natt drömde jag om David Bowie och det var en dröm som var så levande, så fullständigt naturlig i mitt förvirrade tillstånd att jag blev mäkta förvånad när jag vaknade upp och insåg att det var en dröm. Fortfarande flera sekunder in i vaket tillstånd var jag förvånad, trots att nämnde Bowie varit död i ett drygt kvartal!
Så här var det: Jag befann mig på något slags fest. En gigantisk fest, typ Eurovision fast utan musiker. Många kändisar av olika dignitet, typ gamla skådisar och annat. Familjen var där, släkt och vänner blandat med A-, B- och Ö-kändisar. En jäkla soppa med andra ord ...
Plötsligt dök David upp och jag blev jätteglad när det visade sig att han följde min blogg, kände till mitt internetalias och även visste namnet på flera av mina vänner. Jätteglad och smickrad blev jag, men inte ett spår förvånad. Efter en kort stund var jag och David bästa vänner och vi gled runt på festen arm i arm och kastade ur oss putslustiga och mycket brittiska kommentarer om livet, den mänskliga fåfängan och kändisskapets baksidor.
Det hela urartade något när jag och David beslöt att dra en filt över oss för att komma undan folk som ville åt David. Det som fick bägaren att rinna över var när John Cleese (!) plötsligt dök upp och knackade mig i pannan med ett vasst pekfinger, och bad om att få anlita David till något pengagenererande jippo.
Ja, någonstans där vaknade jag. Och hur trevligt det än var kunde jag inte komma ifrån att Davids grepp om mig var näst intill kvävande. Han höll sin arm runt min hals så att jag nästan inte fick luft, men man säger ju inte åt David Bowie att lossa på greppet, nicht wahr? En stund senare tog han av sig skorna och det visade sig att han hade size 17. Alltså en bit över 50. Aldrig sett så stora bla'n förr ... Nå, när jag sent omsider vaknade längtade jag genast tillbaka till myllret och den euforiska men något surrealistiska känslan av att befinna sig på rätt plats vid helt fel tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar