Chefer vi minns - del 2

Okej, den där otrevlige vd:n (gårdagens inlägg) i V var inte första gången jag råkade ut för en chef som inte gick att arbeta med (läs: som JAG inte kunde arbeta med - lite självinsikt måste jag ju ändå ha) och inte sista heller. Blott en dryg månad före incidenten med mötesprotokollet inträffade nämligen följande:

Jag arbetade under ett par år som områdessekreterare vid Statens Järnvägar. Ett ganska trevligt jobb med hyfsat trevliga kollegor. Vi hade en lugn, cool jargong på kontoret, vi gjorde det vi skulle och i rättan tid men inte var det någon fart under galoscherna direkt. Men det var SJ, så man kan ju inte begära det omöjliga.



SJ var på den tiden en arbetsplats där tiden liksom stod stilla. Och när det väl hände något fick de flesta medarbetare skrämselhicka, för herregud om något skulle förändras i grunden för oss "som har gjort så här i 50 år"!

Nu ska inte jag klaga, jag trivdes bra på det där områdeskontoret. Men samtidigt gnagde det i bakhuvudet, jag hade inte kommit till världen för att slå mig till ro på det där viset. Jag ville mer. Sagt och gjort, jag sökte mig till högre utbildning och när det visade sig att jag kom in och att jag skulle plugga marknadsföring, journalistik och kommunikation, tog jag ett litet snack med allas vår områdeschef. Dels ville jag få tjänstledigt för studier och dels ville jag kunna komma tillbaka och arbeta på lediga stunder.
"Inga problem!" sa han och gav mig välvilligt en blankett för tjänstledighetsansökan. "Och vad är planen när du har pluggat klart?" frågade han. Jag sa att så långt hade jag inte tänkt, men hade han något i bakhuvudet, månntro?
"Jo, det är så att ..." Och så berättade min fryntlige chef att områdeskontoret skulle omorganiseras och när jag var färdig med min utbildning skulle det enligt planen finnas en nyinrättad marknadsavdelning vid denna lilla järnvägsknutpunkt.
"Så, du kan ju förbereda dig på en plats där, om du tycker att det låter spännande!" sa min chef och log godmodigt. Jag blev naturligtvis intresserad och bad honom att vika en plats för mig, vilket han lovade. Yes box, det lovade han absolut!



Nå, sen gick det ju som det så ofta går. När jag kom tillbaka efter studierna hade samtliga stolar på den nyinrättade - låt vara väldigt lilla - marknadsavdelningen fyllts av gamla järnvägare och vänner till områdeschefen. Av dessa hade ingen läst marknadsföring, åtminstone inte i modern tid, men det verkade inte spela någon större roll. När jag ställde chefen mot väggen ryckte han bara på axlarna och sa, ordagrant: "Ja, det kanske jag lovade, men du kan ju inte bevisa det, du har ju inte fått det i skriftligt!"

Okej, har man tillstånd att bli förbannad i det läget? Jag tycker det. Jag blev det! Topp tunnor vansinnig blev jag och tio minuter senare stormade jag in på områdeschefens murriga kontor och kastade ett snabbt ihoprafsat uppsägningsbrev på hans teakskrivbords tomma, blanka yta. Då reste sig områdeschefen upp i hela sin imponerande längd och höjde ett pekfinger, i akt och mening att förklara för mig att så här beter man sig inte, men då var jag redan långt borta. Då satt jag i en lånad bil på väg tillbaka till V, med fönsterrutorna nervevade och "Beast of burden" dånande ur bilens högtalare. Jag sjöng för full hals och tänkte att arbetslös ... ja, det är ett världsligt problem, det löser sig på något sätt!