Konsten att bliva vid sin läst

För den som eventuellt går och grubblar över hur mina bokmanus mår, så kan jag meddela att jodå, de ligger där och pyr i bakhuvudet mest hela tiden. Det vill säga de är båda två i varierande grad av färdigställande och jag står just i begrepp att skicka ut material för research kring vissa teknikaliteter. Det figurerar nämligen ett par poliser här och där i historierna och sånt måste ju hanteras något sånär korrekt.



I syfte att låta tankarna löpa och hitta nya vändningar, eller kanske nytändningar, läser jag just nu massor av deckare, brittiska såväl som skandinaviska. Något som - återigen - slår mig med full kraft är deckarvärldens överväldigande överskott på briljanta men självdestruktiva och häpnadsväckande tjurskalliga poliser i olika grader av förfall. Inget nytt under solen, egentligen, men numera har dessa självdestruktiva typer inte sällan kvinnliga förtecken. Jag vet inte om det gör saken så mycket bättre. Jag avslutade nyss en bok i förtid helt på grund av att jag inte orkade med fler förvirrade snutar som missköter sig, sover i sina kläder och dricker för mycket sprit ...



(Min absoluta favoritpolis, som också sover i kläderna, dricker för mycket sprit och missköter sig i största allmänhet.)

Men varför? Varför är just den här typen av historier så populära? Jag kan säga att i inget av mina manusembryon existerar det några alkoholiserade snutar med masochistiska böjelser. Jag har nog fötterna för mycket på jorden för att kunna få till det där verkligt skeva, störda och lätt hysteriska. Gör det mig till en sämre författare? Ja, se det återstår att se. Spänningen är olidlig, men jag är övertygad om att man lite grann måste hålla sig i närheten av sin egen person för att det hela ska bli trovärdigt.