Den där knorren

Om någon undrar hur det går med mitt bokmanus - som för övrigt är två manus vid det här laget - så kan jag berätta att jotack, drömmen lever och frodas. Manus nummer ett är ute på en andra läsning och nummer två är i slutfasen av första genomarbetningen och det är nu det hettar till och börjar bli knepigt. Det är nu som den där lilla knorren, det som gör att du läser vidare och inte dör av leda på sidan 45, ska finputsas. Det är lite som att dreja, tänker jag.



Du sätter fingret här och där och testar nya former, nya linjer, nya riktningar. Det är inga stora manövrer som krävs, det är bara småpill - men krångligt småpill. Krångligt, snårigt och jäkligt energikrävande. Men roligt och nödvändigt. Att i det här läget göra det för enkelt för sig är nog att bita sig i arslet eller ge sig själv en björnkram.

Hur gör du då för att kickstarta dig själv varje morgon och sätta näsan i en text som du har läst sjuttioelva gånger redan? Ja, det är inte så enkelt och vissa dagar är det svårare än andra ... Just idag använder jag en metod som faktiskt känns ganska fruktbar: jag skriver en resumé! Jag sammanfattar manuset i så korta ordalag det bara är möjligt och försöker se till att jag har fått med allt, att inga lösa ändar blir hängande någonstans.



Lösa ändar blir det nämligen, särskilt om du har en förmåga att i ren formuleringsiver sväva iväg och berätta om saker som egentligen är ovidkommande. Det blir alltså en hel del "kill your darlings" och ibland svider det i hjärterötterna. Om det svider till riktigt ordentligt kanske du ska spara darlingen i ett separat dokument, för framtida behov. Kanske passar den bättre i en annan tid och på en annan plats? För alla är ju värda en andra chans, även de lösa ändarna ...