När allt plötsligt liksom imploderar och faller samman alldeles av sig självt

Tänk dig att du har en text framför dig. Du har en början, en mitt och en tanke om ett slut, men bara en tanke, och orden bara kommer och kommer. De väller fram som lava ur en vulkan och det går inte att få stopp, men vad som värre är - det blir bara mer och mer obegripligt, ointressant, tafatt ...



Till slut känns det som att stå i ett gungfly och försöka hålla sig ovan ytan med hjälp av blompinnar. Men för fasen, vill du ropa, kom igen nu! Jag måste komma till något slags avgörande här, komma till punkt, hitta en mening, ett syfte, ett mål. Men orden bara fortsätter och fortsätter och det tuggar på i tomgång ... I bakhuvudet hör du ljudet av en gammal gräsklipparmotor som inte vill gå igång. Hackhack, hackhack, puttputt ...



Och så plötsligt är du där. Du nästan vacklar till på randen av avgrunden men innan du faller över ända hinner du förstå att du har nått vägs ände. Målet. Meningen. Syftet. Det dök upp som ur ett töcken och när du väl fått syn på det, då är det så självklart. Ingen tvekan, bara smack så sitter den där som en segerhuva - slutklämmen, poängen, avrundningen, det som säger att nu - min vän - nu kan du BÖRJA OM FRÅN BÖRJAN och läsa alltsamman sisådär en tio-tjugo gånger till innan du är klar PÅ RIKTIGT.