En morgon i Kafkas anda. Eller kanske Joseph Hellers.

Ibland känns det som om den digitala världen har tagit över, som om våra värsta farhågor redan är besannade och "Storebror ser dig" ett absurt minne i fjärran. Nu handlar det om överlevnad, om att ta sig förbi de inspelade rösternas skrämmande monotoni, om att göra sin lilla lilla stämma hörd i en värld som inte lyssnar, bara pratar.



Jag ser en framtid där det blir allt svårare att navigera, där våra liv och vår vardag styrs från något odefinierat ovan och allt regleras av digitala inspelade röster som entonigt berättar hur vi ska bete oss. Där frustrationen är konstant och intaget av Novalucol och Losec når bisarra nivåer. Det hela tar en ände med förskräckelse när ... Nej, vi ska väl inte gå händelserna i förväg, eller hur?

Anyway.

Häromdagen fick jag ett kryptiskt e-brev från en svensk bank och jag kunde inte för mitt liv begripa vad de ville. Det handlade om ett konto - som jag inte har - och om en registrering - som jag inte kan påminna mig att jag gjort - och om att något blivit fel - vilket jag absolut höll med om! Dock begrep jag inte vad det var som var fel och varför. Och vad gör jag då? Jo, jag ringer kundtjänst. Internet och webbsidor i all ära, men när det strular till sig så går det oftast snabbare och blir tydligare om en helt sonika "gör som indianerna".

Men.

Att försöka komma fram till kundtjänst om du INTE är kund i banken visade sig vara svårt. Riktigt svårt. Jag tog mig igenom instruktionerna och knappade in personnummer, specificerade ärendet och ... därefter uppmanades jag ange min kod. I en bank jag inte är kund i. Tvärnit, alltså!



Som ett riktigt fån satt jag där och bligade på telefonens display. Menassåvadihel...!

Okej, hur gick det då? Jo, till slut lyckades jag rota fram ett telefonnummer till ett lokalt bankkontor som kunde koppla mig vidare till kundtjänst - och kringgå den snåriga inloggningsrutinen. Och det hela löste sig, det var inte alls så konstigt som det verkade, men upplevelsen gav en magsur bismak.

Misstolka mig inte nu! Jag är stormförtjust i internetbanken och jag var nog en av de första att kasta mig över bank på telefon, när det dök upp. Jag tackar och bockar ödmjukt inför varje ny finess som kan underlätta det administrativa livet - jomenvisst - men finns det då inte någon risk att folk helt enkelt irrar bort sig bland alla digitala röster och bilder, text- och videosnuttar, klicklänkar och lock och pock som omger oss dagligen och stundligen? Jag bara undrar ...

Nå, om jag plötsligt skulle försvinna från sinnevärlden så vet ni alltså vad som har hänt. Skicka inte ut sökpatrull - anlita i stället en riktigt duktig hacker, typ Lisbeth Salander.