Killa dina älsklingar

Plötsligt faller något ner i huvudet på mig, likt det där äpplet som Wilhelm Tell sköt bort från sonens huvud med pil och båge. Plötsligt inser jag att jag har en massa bagage, en massa tyngande darlings som måste bort!



Så nu beskärs det friskt här, gren efter gren faller och nya ympas på. Förhoppningsvis förstör jag inte texten, utan gör den bättre och mer läsvärd.
Men hur i helsike vet jag att det som ympas på inte är sämre än det som kapas bort? Tja, det vet jag inte. Jag har faktiskt ingen aning, men jag har en idé.

Denna morgon, då jag trots ben stela som pinnar efter lördagens triathlonäventyr gav mig ut på en löprunda, insåg jag med ens vad som är fel med det första av mina två pågående manus. Jag har varit så totalfokuserad på ursprungshistorien och låtit vissa delar av den hänga kvar trots att de egentligen borde amputerats för länge sedan.



Det är så enkelt att hamna i en återvändsgränd, att tänka att det är det här och endast det här som är själva lösningen. Men så rätt som det är bara öppnas ögonen och allt blir kristallklart. En fantastisk känsla, faktiskt! Kan absolut rekommendera den upplevelsen. Men kom ihåg att inte försöka mota bort den, hur jobbigt det än känns. När den väl finns där är den en realitet och inget man ska ta lätt på!

Häpp!