Samma sak med skräckfilmer. Som barn gick jag inte att slita från tv:n ens med skohorn om det visades något läskigt. Idag är skräckfilmerna alldeles för kliniska och tilltalar mig inte alls. Det blir inte kul, bara äckligt. Och det är nog där själva poängen ligger, när jag tänker efter. Ju mer du får gissa dig till själv, desto mer obehagligt blir det.
(Något av det otäckaste som finns - It-clownen!)
Jaha, vad har det här med mitt skrivande att göra? Jo, igår kväll skrev jag ett avsnitt som handlar om hur huvudpersonen känner sig iakttagen i sitt hem. Ni vet den där klassiska scenen där man går ut ur huset med en ficklampa, för att undersöka trädgården - som är tom. När man kommer tillbaka står dörren på vid gavel men ingen människa syns till. Är vederbörande inne eller ute? Vad har hänt?
Faktum är att jag blev så tagen när jag skrev ihop det här, att jag var tvungen att stänga av och går ner till familjen och bara umgås lite. Sluta tänka på vad som kan stå där ute i mörkret, under äppelträdet, och se på mig när jag intet ont anande ... Huvaligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar