Under morgonens blockpass (cykling + efterföljande löpning) insåg jag, som en blixt från klar himmel, att jag måste ditcha M2. Faen!
M2 handlar alltså om manus nummer 2 i ordningen, dvs. uppföljaren till M1. I ett drygt halvår har dessa manusembryon varit mina ständiga följeslagare och nu när nummer 1 är på väg mot en punkt där jag börjar känna mig nästan lite smånöjd, inser jag att M2 inte håller måttet. Och det handlar inte om någon överdriven självkritik - det här är raka fakta. Det är för dåligt, helt enkelt!
Men hur kunde det bli så här? Det gick ju så bra!
Okej, om jag ska vara ärlig så hade nog mina två bäbisar olika förutsättningar redan från början. Den första texten baserades på en händelse - en liten passus i verkligheten, men ändå - som faktiskt har ägt rum. Ett telefonsamtal för ett antal år sedan som sparkade igång fantasin, en röst från en svunnen tid och ett frågetecken som väl fortfarande hänger där i luften och dinglar.
Den pyttelilla skillnaden får så här i efterhand stor betydelse, för hur man än ser på det så har manus nummer 2 inte den där lilla verklighetsförankring som jag - uppenbarligen - behöver. Alltså måste jag hiva en hel del barlast överbord och börja om för att rädda M2 undan ett öde värre än döden: permanent radering.
Bara att bita ihop och jobba på, alltså! Wish my luck, I'm going in ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar