För jag vet ju var man ska leta någonstans. Jag hittar dig alltid och det vet du mycket väl. Jag ser dig där du sitter och fnittrar förväntansfullt och jag vet att du vet att i samma ögonblick som min nästipp glider över badkarskanten och mina ögon möter dina kommer mina andningsvägar att kollapsa och min samlade blodbank att rusa till mina fötter. Ett kvävt skrik, en plågsam flämtning efter luft och så din belöning: den förmodligen oerhört tillfredsställande doften av panik så där på morgonkvisten ...
Är du nöjd när du lyckas i ditt uppsåt? Pirrar det skönt i alla dina långa ben när du får till det? Vad tänker du egentligen när jag rusar ut ur badrummet, vit som ett lakan och med panikångesten böljande som en stormvind genom kroppen?
Som oinbjudet huskors har du följande effekt på mig: illamående, huvudvärk, ont i kroppen, myrkrypningar och en hjärna som helt upphör att fungera under flera minuter (och inga blondinskämt nu, tack så mycket). Det är till och med så att under en lång stund efter vårt möte sitter jag hopkrupen i fosterställning, flämtande efter luft.
Min fråga till dig: Är detta verkligen vad du vill åstadkomma med ditt liv? Är det det bästa du kan komma på att ta dig för? Borde det inte kännas lite bättre att veta att du inte kommer att få din morgon förstörd av att min son slår en toaborste upprepade gånger i ditt arma lilla huvud, till dess att du drar din sista suck i jordelivet och därefter förpassas ner i kloaken, där andra hemskheter troligen kommer att drabba dig ...?
Jag förväntar mig inget svar på min fråga men jag ber dig att överväga dina beslut från och med nu.
Beder vänligen
Susanne Bengtsson
Enskede Gård
Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar