Antiklimaxen som kom av sig

Att skriva färdigt något. Att klicka på krysset i övre högra hörnet i wordfilen och känna att nu är jag klar. Att omvandla filen till pdf och skicka iväg den till några vänliga själar som har erbjudit sig att läsa en sista gång. Att rensa upp lite i mappen med utkast och noteringar, eftersom det är färdigt nu. Att städa undan och dra några djupa andetag och känna efter vad som behövs, rent kroppsligen. Behöver jag kanske ligga på sofflocket ett par dagar? Kanske käka vindruvor och läsa något helt annat, lösa korsord och komma ifatt med korrespondensen. Om jag nu hade någon korrespondens att komma ifatt med, alltså ... Vi sysslar ju inte med sånt i dessa tider, men det låter ganska coolt - "att komma ifatt med korrespondensen".



På den tiden korrespondens var en materialsport, alltså.

Anyway. Jag hade väntat mig att både kroppen och huvudet, eller åtminstone innehållet där i, skulle behöva lite tid för återhämtning, men ack vad jag bedrog mig. En idé damp ned innanför skallbenet nästan i samma ögonblick som jag tryckte på det där krysset i wordfilens övre högra hörn. Jo, så kan det gå. Och nu sitter jag här och skriver så det knakar i tangentbordet. Och inte är det mitt tidigare omnämnda Manus nr. 2 som är på tapeten, utan här är det nya friska tag. Nya idéer, nya ord och en helt ny värld som öppnar sig. Fortfarande handlar det om ond bråd död, men där slutar nog också likheterna med Manus nr. 1. Och det känns bra, riktigt bra. Så bra att jag nästan tycker det är lite synd att jag om någon halvtimme måste bryta och dra ner på stan för en välförtjänt AW med några vänner. Fast bara nästan ...

Ha en god fredag!