Jag skriver och skriver och för varje sida som läggs till föregående tappar jag bort mig lite grann. Då måste jag börja om, läsa, fundera, notera. Jag skapar filer med kom-ihåg och jag skapar filer som innehåller beskrivningar av innehållet och som i slutänden blir nästan lika långa som själva manuset - allt för att försöka få lite ordning på ett ganska stökigt hjärnkontor.
Men så nådde jag till slut en återvändsgränd. Jag behövde en krycka av något slag, för att få saker och ting på plats och det var där postit-lapparna kom in i bilden. Jag skrev korta beskrivningar av respektive kapitel på lapparna och satte upp dem på väggen. Sedan stod jag där och bara tittade på lapparna, på deras inbördes ordning och insåg att själva ordningen var fel. Ordningsföljden gjorde det hela ointressant.
Den här gången var det lapparna som fick saker och ting att falla på plats! För första gången på länge SÅG jag hela manuset. Jag gjorde en ny fil, skrev ihop en ny inbördes ordning, gjorde en fil till och började klippa och klistra.
Tummen upp för alla nya friska tag som tas här på officet. Känns just nu som att jag börjar om en gång i veckan, men fan den som ger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar