Sämsta morgonen någonsin

Småförkyld, hängig och trött tog jag mig denna morgon friheten att slå mig ner på toalettstolen i badrummet för att torka mig mellan tårna. I vanliga fall brukar jag göra det stående men jag kände mig svag. Till saken hör att sonen, bara fem minuter tidigare, hade duschat i nyss nämnda badrum utan några som helst problem!

Jag torkade ena foten, satte den i golvet och lyfte den andra. När jag bytte fot föll blicken alldeles omisstänksamt på golvet mellan mina fötter. Där sitter en spindel, svart och stor, säkert fem-sex centimeter mellan vingspetsarna, och stirrar på mig med ett illvilligt hånflin.



(Här skulle jag egentligen ha lagt upp en bild på en spindel men jag fixar inte det just nu, kan inte ens se dem på bild. Det är illa nog med Tom Cruise, så det får duga.)

Den kom för nära. Det var för oväntat och för påträngande. Jag flippade, som man så vackert brukar uttrycka det. Flippade, big time!



Typ sådär, fast utan pistolen. Men jag hade gärna haft en i handen och jag lovar, hade jag haft ett vapen av något slag - luftgevär, älgstudsare, raketgevär, you name it - så HADE JAG ANVÄNT DET! Utan tvekan och utan att bry mig det minsta om att jag förstörde hela badrummet på kuppen. Det hade sååå varit värt det!

Okej, sådana där tankar gör mig faktiskt orolig. Det visar att jag - precis som förmodligen många andra människor här i världen - kan bli både blodtörstig och mordbenägen om jag råkar hamna i fel situation. Kanske därför jag dras till deckare och mordgåtor? Ja, fan tro't. Kanske ska jag inte ta den där KBT-behandlingen mot spindelfobi, vem vet vad det kan göra med mig som person!? Kanske blir jag både trist och tråkig och ... inte ett dugg jävla underbar.



Jupp, that's me right now!