Multitaskingmorgon

Att i manuset så här i efterhand lägga till nya avsnitt som är avsedda att fördjupa känslan av ångest och förvirring hos huvudpersonen, samtidigt som du rensar i dina gamla spellistor, är en något kluven upplevelse, to say the least!



Å ena sidan ett krävande tankearbete som helst ska resultera i formuleringar som inte tråkar ut läsaren och som inte känns ytliga och överslätande, och å andra sidan en rannsakning av mitt behov av uppåttjack när jag springer: Behöver jag verkligen Little Gerhard? Nej, han får stryka på foten och i stället lägger jag till lite Blondie. Jaha, och M.I.A. och Paper Planes då? Tja, den får åka med ett tag till. Även Pink får vara kvar, och Billy Joel - fast han ryker nog nästa gång jag rensar. Anne Linnet får stanna, Rod Stewart, Petra Marklund och Grymlings får gå och så lägger jag till lite Dire Straits. Och BCR, hur ska jag göra med dem? Det tål att tänka på ...

Men hur var det då med ångesten? Ja just det, just det. Ångest, förtvivlan, desperation, en kvinna som är på gränsen till om inte ett sammanbrott så åtminstone en rejäl genomklappning med ett åtföljande, närmast kvävande hämndbegär. Tja, det kan funka men jag rekommenderar inte någon den här arbetsprioriteringen!

Och The Clashs I fought the law - vad i hela friden ska jag med den till? Älskade den när jag var typ tolv men nu handlar det om ren och skär nostalgi. Creedence ... Svårt beslut. Men David Lindley är fortfarande ett uppåttjack så jag behåller Tu-Ber-Cu-Lucas and the Sinus Blues samt El Rayo-X och tar bort resten.

Och om vi låter den desperata, djupt bekymrade kvinnan helt enkelt börja misstro även sina närmaste, ger inte det en extra liten kick? Nja, tvekmacka på den, va?