Författaryrket - ett sätt att få leka med dockor även i vuxen ålder

Jag funderar ofta på vad det egentligen är som är så lockande med att "skriva böcker", att vara författare. Så länge jag kan minnas har det varit min våta dröm, men varför?


(Jo, våta drömmar kan se ut på flera olika vis och eftersom jag inte hittade någon bra bild till texten så ...)

Som barn fick jag många dockor eftersom det förmodades att små flickor ville ha det. Jag minns däremot inte att jag lekte med dockorna på föreskrivet sätt. Åtminstone inte så ofta. För det mesta handlade det om att jag radade upp dockorna på soffa eller säng och där fick de sitta och se dockiga ut. Stela armar och ben pekande rakt ut, stela guldlockar och stora blå ögon som aldrig blinkade.
Jag gav dockorna namn och i mina ögon hade var och en sin egen personlighet, men att sova med dem i rummet var som att sova under överinseende av en tyst, stirrande folkmassa. Jag har nog egentligen alltid varit lite rädd för dockor och än i dag tycker jag att de är rätt otäcka.



Något som däremot fångade mitt intresse tidigt var det skrivna ordet. I böckernas, novellernas eller serietidningarnas värld kan man förlora sig fullständigt. Bli ett med texten, försvinna in i en annan och i bästa fall väldigt annorlunda värld. En värld där vad som helst kan hända, där du ena dagen är tvätterska i ett medeltida Paris och nästa dag en judisk student under mellankrigstiden i Polen.

Och att själv skriva en berättelse, att skapa en helt egen värld befolkad av påhittade människor och djur, att efter behov hitta på eller modifiera befintliga miljöer är fantastiskt tillfredsställande. Betydligt roligare än att leka med dockor men det handlar nog ändå om samma mekanismer, samma typ av fascination för lekandet, fantasin, för möjligheten att få träda in i en annan värld och kanske lite grann bli en annan person.

Så, gå ut i den vackra oktobersolen och uppfinn nya världar, mina vänner!