Tålamod är en dygd

Jag är knappast känd för min fantastiska uthållighet, det erkänner jag villigt. Redan för tre decennier sedan insåg jag att jag måste göra något åt min "100-metersattityd" om jag någonsin ska kunna knåpa ihop något mer än en kortnovell.



Jo, jag är en Bolt i själ och hjärta, men hur omformar man en sådan? Hur blir man en långdistansare om man är född sprinter? (Obs! Nu talar vi mentalitet och inget annat.)



Till att börja med tvingade jag mig att börja springa och numera är det något jag gör för att jag vill och inte för att jag måste. Har det haft någon effekt då? Tja, för trettio år sedan kunde jag inte hålla fokus på en text mer än max ett par månader, och då fick jag ta i från tårna. Idag är jag inne på upploppet - äntligen! - med en text som jag började fila på i december förra året. En sådan uthållighet vågade jag knappt drömma om som 20-åring.
Löpningen - och kanske även åldern - har bidragit till att jag idag kan skapa målbilder och planera på ett annat sätt än jag kunde då.

Så, vad är poängen med det här då? Jo, just nu ägnar jag mig åt att använda all den uthållighet och det tålamod som tjugo års löpning förhoppningsvis har försett mig med. Jag försöker nämligen av alla krafter att INTE pilla på manuset eftersom jag vill att det ska få vila tills det är dags för en sista genomgång.

Och vad gör jag då under tiden?



Tja, man får ju utnyttja tiden på bästa sätt ...