Minns en känsla! Försök minnas exakt hur den kändes, hur den luktade och hur den smakade. Inte helt enkelt men jag har ett exempel (såklart).
Häromkvällen kom jag på mig själv med att minnas en alldeles speciell känsla. En känsla som involverar en radio, Clabbe af Geijerstam, en Peugeot 407 samt ett högt stängsel.
Det var vinter och jag tror att det var i början av januari. Det var fredag och radion stod och skränade i mitt föräldrahem men det var inte mina föräldrar som lyssnade utan jag och kompisen A. Det spelades musik och det var Clabbe som var discjockey och själva sändningen strömmade ut i etern från en plats ungefär en mil bort. Det lokala danshaket, Balders Hage i Häradsbäck, hade slagit på stort och låtit Clabbe sända "Rakt över disc" direkt från danspalatset. Jag och A satt som på nålar; det gällde att inte komma för tidigt och framstå som de nördar vi faktiskt var, men inte heller så sent att vi fick stå flera timmar i kö och bli djupfrysta.
När vi tydligt i radio kunde höra hur folk stod och tjoade runt Clabbe brast vårt tålamod och vi beordrade (jajemen, ungarna kunde bete sig självsvåldigt även på 70-talet) min arma moder att köra ut Peugeoten ur garaget och skjutsa oss till Balders pronto!
Den känsla jag vill åt är just känslan av förväntan, pirr i magen och även en viss bävan när vi varje fredag stod utanför det tre meter höga staketet som omgärdade Balders Hage. Själva byggnaden var (är?) en stor kluns i trä, numera röd- och svartmålad. Kanske har den alltid varit det, men i mitt minne är den helsvart. Och det höga staketet verkar vara borta idag, av bilden att döma.
När du väl var innanför staketet kunde du andas ut, då var du inne och en hel kväll av underbara äventyr låg för dina fötter. Så länge du stod utanför fanns alltid risken att vakten skulle uttala de förödande orden "Det är fullt!", vilket innebar att timmarna kunde ticka på medan du fick stå och frysa i väntan på att bli insläppt. Du blev alltid insläppt till slut, men det kunde ta tid.
Just den här kvällen väntade vi oss en gigantisk kö, eftersom Clabbe var där. Clabbe och Rakt över disc, och vi var uppspelta som småbarn på julafton. Döm om vår förvåning när mamma släppte av oss utanför ingången och kön var obefintlig! Snopna betalade vi inträdet och fick vår obligatoriska stämpel på handen. Vi gick in och hängde av oss jackorna i en blåstom garderob, fortsatte in mot stora dansgolvet. Tomt. Förbi baren. Tom. Ner i discoteket. Tomt. En ensam Clabbe af Geijerstam vinkade fryntligt åt oss, förmodligen hjärtligt glad åt att äntligen få lite riktig publik och inte bara inspelade glada tillrop.
Ja, så kunde det gå till en kulen januariafton ute i de småländska skogarna! Någon som var där mer än jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar