När pusselbitar faller på plats

Det går långsamt nu. Oändligt långsamt. Som att klafsa sig fram i ett lerigt kärr. Och tro mig, jag har klafsat mig fram i leriga kärr i mitt liv så jag vet hur det känns.



Varje kapitel består av bilder som egentligen bara finns inuti mitt huvud. En del av de här bilderna är inte kompletta, det saknas lite här och där och jag får liksom inte till någon bra skärpa. Och det är där jag är nu, jag jobbar med att skapa skärpa. Att vässa bilderna till dess de blir tydliga.
För varje liten sådan pusselbit som trillar på rätt plats och gör att bilden blir komplett, gör jag en liten glädjepiruett här vid skrivbordet.



Just så! Så gör jag, när något faller på plats. Ja, du förstår ju själv att det inte blir många sådana per dag ...

Men hur som helst, om jag nu ska ge en statusrapport - vilket var tanken - så går det framåt. Steg för steg, sida för sida. Jag flyttar på saker, jag tar bort saker, jag låter vissa saker byta skepnad helt och hållet och oj, vad det är svårt nu. Det här är nog fjärde omarbetningen, om inte till och med femte - jag har tappat räkningen.



Men hur tungt det än känns ibland så blir resultatet faktiskt lite bättre för varje omarbetning. Storyn renodlas och förfinas och jag tar bara bort det som absolut inte behövs. Eller ... jag hoppas i alla fall att det är det jag gör!