Bonjour tristesse

Nu har den dragit igång, den sista manusgenomgången inför deadline den 1 maj. Varje ord ska fingranskas, mätas och vägas och det som inte behövs ska tas bort. Inga onödiga ord får förekomma och helst ska inga ord saknas heller. Fast det är bättre att ord saknas än att de är överflödiga för det finns inget värre än ordbajseri! Det är bara att gå till sig själv. Vilka böcker flyger du igenom? I vilka böcker känns det som om du måste slå dig fram igenom texten med en machete, med tvära hugg åt höger och vänster för att alls kunna se berättelsens stig? 



Jag sitter på landet och läser, putsar och granskar och det är så tyst att öronen ibland ploppar till av ren arbetslöshet. Då och då går värmefläkten igång och det är nog det enda ljud som hörs, förutom mina sporadiska nedslag på tangentbordet.

Utanför de stora fönstren åt framsidan böljar tallarnas grenar lite avmätt och de halvnakna, lungsiktiga enarna vinkar åt mig. Regnet ligger som en kompakt dimma över halvön och jag känner att stimulansnivån kanske är i lägsta laget ... Samtidigt är det just den obefintliga stimulansen som får mig att fokusera på riktigt. 

Hemma i Enskede är det så mycket som händer hela tiden. Det sprängs för nya bostäder och det sprängs för omdragning av tunnelbanan, det körs med enorma bulldozers och grävmaskiner fram och åter utanför mitt hus vilket får bokhyllan på kontoret att vibrera olycksbådande. Och de gigantiska byggkranarna på andra sidan tvärbanan bygger sakta men säkert en formlig Berlinmur av nya flerfamiljshus och frågan är hur mycket kvällssol som de facto kommer att kunna avnjutas från vår terrass när byggnationerna är klara.
Lägg därtill en äkta hälft som också har hemmet som kontor och titt som oftast kommer med förslag på fika, lunch, en biltur till Fredells/Ikea/Bauhaus eller annat nödvändigt ont.

Här på landet är det visserligen tyst som i graven men inget stör, inget oroar, inte en enda människa syns till som kan distrahera. Nyss gick en (1) person förbi på vägen nedanför huset och det är nog en person mer än på hela gårdagen. Om det är någonstans jag kan få ro i själen att gå igenom manuset en gång till, så är det här! I kraft av tystnaden och den oändliga senvintertristessen kommer jag att kunna ro det här i land!