(Julia Caesar - en annan kvinna som inte heller kunde sjunga men som gjorde det ändå)
Min allmänna avoghet mot sång som uttrycksform började i mellanstadiet då jag hade en lärarinna med sällsynt dålig intuition när det gällde barns känslor. Hon hade dock förstånd nog att se att jag var nästan sjukligt blyg och kanske tänkte hon att hon skulle dra sitt strå till stacken och försöka få mig att "öppna upp" och bli lite modigare. Och det skulle alltså ske med sångens hjälp! Herregud!! Hon hade ingen aning om vad hon orsakade!
Under en musiklektion förkunnade hon plötsligt att jag skulle sjunga inför hela klassen. Visserligen duett med en kompis, men ändå. Min röst skulle höras, inte bara från en annan del av rummet utan överallt i hela skolsalen! En sal som innehöll inte bara min klass på fyra elever utan även klassen över oss som var gigantisk - hela åtta elever!
Jag vägrade, jag teg som muren, jag knep ihop läpparna så hårt jag bara kunde och jag vägrade vägrade vägrade öppna min trut trots att lärarinnan - som jag för övrigt var skräckslagen för - stampade med foten av ilska. Jag trodde att jag skulle dö men jag höll ut, och jag överlevde.
Det tog ytterligare några år innan jag vågade mig på det här med att ta ton. Närmare bestämt 46 år.
I två terminer har jag alltså sjungit i kör och jag har gjort det med lätt hjärta och fröjd i sinnet. Men jag har på sistone börjat inse att jag nog inte har där att göra. Små sneglingar, någon som himlar med ögonen, någon som diskret flyttar sig en bit bort ... Det som jag först vägrade ta in är ett obestridligt faktum. Jag kan inte sjunga, och jag bör inte sjunga annat än i duschen eller när jag är ensam i bilen. Det är inte schysst mot mina medmänniskor!
Ber härmed mina körkompisar om ursäkt, utan någon som helst ironi eller självömkan. Det gäller att vara medveten om sina tillkortakommanden.
(Florence Foster Jenkins - ytterligare en kvinna som inte kunde sjunga men som gjorde det ändå)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar