Jag och mitt namn- och könlösa lilla barnbarn hamnade på outgrundliga vägar hemma hos Leif GW Persson, i hans hus som var ett märkvärdigt sammelsurium av rum, allesammans väldigt stökiga och väldigt tyngda av stora möbler och - tingeltangel!
Det visade sig att Leif GW älskade glaspjäser och här talar vi typ Bertil Valliens största och tyngsta skålar och liknande. Och vi talar inte en och annan pjäs utan huset fullt! Och mitt namn- och könlösa (jag tror det var en flicka) barnbarn var förstås inte sen att utnyttja situationen. Snart nog var huset fullt med glaskross och här förväntade jag mig någon typ av utbrott från Leif GW, men icke då! Glad och nöjd och fridsam fortsatte han att samtala med barnet och hen var precis lika glad och nöjd samtidigt som hen fortsatte kasta glasskålar i golvet med oförminskad frenesi.
Jag bad självklart Leif GW om ursäkt, gång på gång, men han bara skakade farbroderligt på huvudet och log mot det lilla barnet. Jaja, sa han, barn måste få vara barn, det är bara jag som håller på och köper glas, det är inte så noga med det där. Jag kan köpa nytt!
Hur det slutade? Jo, som så ofta blev jag avbruten mitt i och fick aldrig vare sig en förklaring till varför eller något avslut på det hela. Det var alltså bara Leif GW Persson, en massa krossat glas och så mitt barnbarn, vars kön och namn jag då fortfarande inte känner till. Men det var en energisk liten rackare, så mycket vet jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar