I mitt fall började det med en röd "reseskrivmaskin", det vill säga den hade ett litet skal som man kunde knäppa fast över tangentbordet. Jag reste inte så mycket på den tiden, mest på grund av bristande medel, men däremot flyttade jag ganska ofta och då kom skalet väl till pass.
Jag minns milda sommarkvällar på balkongen på Vintergatan i staden V. Jag försökte vara något slags kvinnlig Ulf Lundell, en som snart, mycket snart skulle slippa träla på järnvägen för sitt uppehälle. En som inom kort skulle skriva något som skulle få hela världen (nåja, åtminstone den svenskspråkiga delen) att häpna.
Nu blev det inte riktigt så. Det hände lite saker på vägen som man brukar säga. Men skrivmaskinen behöll jag till dess att jag som nyutbildad marknadsförare packade mina tillhörigheter för att söka lyckan (läs: jobb!) i storstaden.
Att jag sålde min skrivmaskin känns numera fullkomligt obegripligt. Jag hade gett vad som helst för att ha den kvar! Troligtvis hade jag ont om pengar, men den kan ju inte ha inbringat många kronor ...
Det gick något år eller två innan min första dator landade på skrivbordet i lägenheten på Hjälmarsvägen i Årsta. Det tillhörande tangentbordet hade knappar som var mer lättmanövrerade än skrivmaskinens och visst var det praktiskt att slippa alla pappershögar men oj vad jag saknade känslan i den lilla rödas knarriga tangenter! Och ljudet från pappersvalsen, när du vevar fram en ny rad och samtidigt flyttar valsen tillbaka till utgångsläget. Det låter liksom *kaschvung* och det är ett ljud som innehåller en stor portion tillfredsställelse. Att trycka på Enter kommer aldrig någonsin att innehålla samma kraftfulla bekräftelse på att arbetet fortskrider, att du är på väg.
Men pappershögarna ... Nej, de saknar jag väl inte. Fast jag har sparat en del av mina gamla pappershögar i en flyttkartong på vinden, om längtan efter maskinskriven text skulle bli svår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar