Första januari, första kapitlet

Nu är det dags! Här kommer första kapitlet i "Kinke lane koff". Läs och ge gärna feedback!
Jag kommer att publicera ett par kapitel i veckan, typ måndagar och torsdagar. 

Här kommer första kapitlet, som är ganska kort.

KAPITEL 1

Den tjugonde oktober tjugohundrafemton, 20 oktober 2015, 2015-10-20. Jag fantiserar ofta om att det inträffar något mer den dagen, något riktigt stort, en händelse av en sådan dignitet att folk efteråt pratar om ”20 oktober 2015” med låg röst och något bekymrat i blicken.

   ”Var var du när du fick höra talas om ...?”

   Olof Palme, Tsunamin, World Trade Centers tvillingtorn, Anna Lindh, Utøya – alla vet vi var vi befann oss och vad vi gjorde när vi fick höra om det hemska som hade hänt, medan sannolikt ingen annan än jag vet vad de gjorde den 20 oktober 2015. Jag kommer alltid, ironiskt nog, att minnas just den dagen trots att det finns flera andra datum i den här historien som egentligen borde varit mer minnesvärda.

Samtalet kom redan klockan halv åtta på morgonen och just den tidiga timmen borde fungerat som en väckarklocka. Jag minns hela samtalet med kristallklar övertydlighet, alla ord är för evigt inpräntade i medvetandet. Hans obekväma tonfall, den nervösa andhämtningen, och jag minns att något inom mig rasade omkull i samma ögonblick som jag förstod att det var han. Jag tror till och med att jag slutade andas, åtminstone en kort stund.

   Jag tänkte att jag ville låta lättsamt vardaglig men hur fixar du det när hjärtat hamrar i bröstet och verkligheten får slagsida? Rummets proportioner började skeva omkring mig, väggarna bågnade och jag måste sätta mig i trappan för att inte falla omkull. Hela tiden hade jag luren hårt tryckt mot mitt öra, som om jag klamrade mig fast vid en livboj.

   Efteråt har jag frågat mig varför jag ens svarade i telefonen, normalt brukar jag inte svara om jag inte känner igen numret på displayen. Men kanske hade det gått så långt att jag trodde att jag var utom räckhåll. Kanske inbillade jag mig att jag var trygg i min villaförortskokong, trygg i vissheten om att ingenting kunde stjälpa min tillvaro.