Okej, gott folk, här kommer första halvan av kapitel 2. Det är många som har läst det första, inledande kapitlet och det är jättekul! Sprid gärna, se till att fler läser. Jag kommer att ta bort kapitel efter hand, eftersom det här inte är menat att vara en permanent publicering utan ett "test" för att se hur min text håller. Jag har anlitat lektörer och hjälpläsare under arbetets gång men kände att jag behövde ta till ett nytt grepp. Så, nu kör vi!
KAPITEL 2
Det hade varit en varm höst och det var inte förrän
nu, andra halva av oktober, som löven sent omsider och med största tvekan började
släppa från sina fästen. Utmed gatan syntes klargula bergstoppar av prassliga
björklöv och en av mina nitiska grannar hade redan klockan sju på morgonen gett
sig ut för att kratta. Med imponerande och kärleksfull omsorg fyllde han en orange
lövkorg som han sedan bar bort och tömde någonstans utanför mitt synfält. Jag
kunde inte låta bli att undra varför han gjorde sig så mycket besvär, så tidigt
på morgonen? För min del tyckte jag att det gyllene lövhavet piggade upp och skapade
en skön stämning.
Själv stod jag och väntade på att en taxi skulle komma och hämta mig. Jag stod
med huvudet mot fönsterkarmen, pannan mot rutan och blicken ömsom på grannen
och hans lövkorg, ömsom på vägkorsningen i andra änden av kvarteret. Tankarna flög
nog lite varstans men jag minns att jag tänkte att jag gärna hade legat kvar i
sängen.
Jag
var klädd i min arbetsuniform, det vill säga strikt, svart pennkjol, tunn, vit blus med silkig topp under, ett par svarta grova tights och knähöga stövlar med förnuftiga klackar. Mitt hår, som nu för tiden på
kemisk väg ges en mörk kastanjeton, var uppsatt i den vanliga släta valken i
nacken och mina ögon var omsorgsfullt sminkade. Min
dotter har sagt att min klädstil är fantasilös och det stämmer säkert. Fast jag
tycker inte att jag saknar fantasi, jag är kanske bara en aning återhållsam med
mig själv. Om ett par minuter ska det liv som jag har skapat
åt mig förändras i grunden. Detta liv som är resultatet av en rad lyckade val plus
en gnutta tur har gett mig i stort sett allt man kan önska sig. Jag är ... var gift med en kärleksfull och omtänksam man, jag hade två underbara barn och
två vackra hus; ett i Gamla Enskede och ett på Österlen. Mitt liv var perfekt,
tycker jag nog. Möjligtvis hade jag kunnat begära mer av yrkeslivet. En gång planerade jag en ur alla
synvinklar lysande framtid för mig själv, men vad som är lysande är en
tolkningsfråga och den bedömningen ligger i betraktarens öga. För mig var det här
livet det bästa tänkbara.
Så här efteråt ser jag omen överallt, föraningar som
låg och jäste i kroppen och jag tänker mig att jag hade
en oförklarlig känsla av att något var på väg att gå fel. En stickande, kliande oro
som gjorde mig trött och irriterad och fick mig att stå och väga över på ena höften,
trots att jag visste att det hade en mindre smickrande inverkan på min klädsel.
En stram klädsel och en dålig hållning får hela kreationen att kantra
och jag kände mig tilltufsad och slarvig. Kjolen stramade
på ett sätt som riskerade att skapa bestående veck i det stela tyget. Även
blusen och toppen skevade över bysten och stramade i halsen. Jag försökte gång
på gång analysera min sinnesstämning för att komma fram till vad som var fel,
men känslan var bara ett diffust obehag och gick inte att få fatt i. Som
ett skoskav strax innan det börjar göra ont på riktigt.
Jag
plockade flera gånger upp mobiltelefonen för att kontrollera avgångstid och
tågbiljett. Messet från SJ med biljetten låg redo i telefonen och det var
fortfarande några minuter kvar till halv åtta då taxin var beställd. Jag avskyr
att var ute i sista sekunden men än så länge hade jag tid
på mig.
Jag
lutade mig fram ytterligare lite till, tryckte kinden mot fönstret för att försöka
se ända bort till tvärgatan där bilen förväntades dyka upp. Min blick svepte över
husen som kantade gatan och jag tänkte att de, med sina välskötta fasader i olika
färger, påminde om ett barns noggrant uppträdda pärlhalsband. Denna gata, min
del av världen. Min trygghet. Min glasbubbla.
Då
och då kastade jag ett öga på klockan över hallbyrån, bara för att kontrollera att den
visade samma tid som mobiltelefonen. Jag skruvade på mig,
djupandades för att lugna mig. Varför var jag så nervös? Obehaget fick mig att
börja svettas och jag funderade på om jag skulle hinna byta topp innan taxin kom.
Jag kontrollerade för fjärde gången att messet med tågbiljetten fanns på plats men
det hjälpte inte, vetskapen om att något var fel satt som en tagg i
mellangärdet. Eller var det verkligen så? Anade jag oråd eller är det en
efterkonstruktion? Kanske stod jag helt lugnt i fönstret och försökte med
tankens kraft tvinga taxin att dyka upp vid vägkorsningen, kanske tänkte jag
att jag såg fram emot en kopp kaffe i de sköna fåtöljerna på Centralen innan
det var dags att kliva på tåget. Kanske stod jag till och med och grubblade
över om jag hade stoppat ner ett par extra strumpbyxor eftersom jag har en
ofelbar förmåga att orsaka maskor. Kanske tänkte jag bara triviala tankar,
kanske anade jag absolut ingenting.
(forts. följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar