Kapitel 2, andra halvan

Okej, här kommer nästa halva av kapitel 2.

Jag återvänder ofta till den stunden, till strax innan telefonen började ringa. Jag ser mig stå i fönstret med svettpärlor i pannan – verkliga eller imaginära? Jag försöker minnas vad jag tänkte och jag försöker analysera mitt agerande för att hitta en röd tråd eller en ursäkt. Jag vill hitta något, vad som helst, som kan förklara mitt agerande under den tid som följde.

När jag så äntligen svarade lät jag rösten bli stressad för att markera att jag egentligen inte hade tid och till en början var det tyst i luren. Men just som jag var på väg att trycka bort samtalet uppfattade jag andetag och en diskret harkling. En säljare förstås! Vad var klockan egentligen? Det var fortfarande tidigt på morgonen, vilken säljare med självaktning ringer upp folk så här dags? I vanliga fall skulle jag knappt ha hunnit äta frukost.

   ”Angelika? Är det Angelika Persson?”

   Jag var på vippen att svara nej men namnet var vagt bekant, som om det tillhörde någon jag kanske kände för väldigt länge sedan.

   ”Ja, alltså ... Jag hette Persson som ogift, vem är det jag talar med?”

   Jag hann bli riktigt arg vid tanken på att det var en säljare. En säljare som inte orkade fixa nya namnlistor, det är ju för patetiskt. Jag hade varit gift i flera decennier!

   ”Det är Jack.” En omisskännlig klang av förväntan i rösten, en antydan till dialekt och något klickade till inom mig.

   ”Jack Johannesson”, förtydligade rösten och nu brände mina tankar iväg åt alla håll samtidigt. En del av hjärnan skred omedelbart till verket och försökte normalisera, återställa, sortera in namnet i ett lämpligt fack, ett förnuftigt och begripligt fack där det här samtalet inte var ett dugg konstigare än något annat.

   ”Men ... Jack! Ja, det var inte i går”, lyckades jag till slut spotta ur mig men jag lät gäll, nästan panikslagen. Ett par djupa andetag med öppen mun avsåg att lugna men gjorde mig yr.

   ”Ja, det är 25 och ett halvt år sedan”, fyllde Jack i och hans lugn fick mig att tveka. Var det här ett skämt?

   ”Jaha?” fick jag fram till slut. ”Är det så länge sedan? Helt otroligt ...”

   Min hand hade klibbat fast mot mobilens skal.

   ”Är du i stan, eller?”

   Och vad är det för typ av fråga? Vill du verkligen veta?

   ”Nej, jag är ... Alltså, jag bor i Ljungby.”      

   Här tystnade han, som om han väntade sig att jag skulle ha en kommentar till detta tillkännagivande.

   ”Jaha, och har du bott där länge?” En näst intill perfekt imitation av kallpratsröst, till intet förpliktigande. Samtidigt lyckades jag med andra handen pillra in en pappersnäsduk under blusen för att torka mig i armhålorna.

   ”Ja, jag har bott i Ljungby sedan början av 90-talet”, sa han kort och så blev det tyst.

   ”Och jag som trodde att ...” Ja, vad trodde du egentligen, Angelika? frågade en näsvis röst i mitt huvud. Jag svalde hårt, spanade ut mot korsningen och försökte frambesvärja taxin bara för att få en anledning att lägga på luren.

   ”Jag trodde att du flyttade söderöver när vi slutade skolan.”

   ”Nej, det blev Stockholm faktiskt. Jag var uppe ett par år, men sedan flyttade jag ner igen”, sa Jack med en ton av undertryckt stolthet i rösten som gjorde mig full i skratt. Han lät som en astronaut eller någon av förra sekelskiftets Amerikaresenärer!

   ”Jag försökte hitta dig, jag letade ...”, sa han och jag kände hur mina kinder hettade.

   ”Jaså?” sa jag prövande, osäkert. ”Ja, jag bodde i Gröndal de där första åren ...”

   ”Ja, jag lyckades inte i alla fall”, sa Jack och lät anklagande. Jag orkade inte påpeka att jag bodde i andra hand och således inte stod i telefonkatalogen.

   ”Så, du är gift och har barn antar jag?” frågade jag och bet mig i tungan med ett öga på klockan. Jag kikade ut efter taxin för tusende gången.

   ”Jo, jag har en son”, sa Jack strävt.

   ”Alltså”, sa jag och nu måste jag strama upp mig, ta kontrollen. ”Jag ska resa bort ett par dagar här och och väntar just nu på taxi. Kan vi höras någon annan gång? Jag kan ringa vid tillfälle ... Eller om du ringer senare i veckan kanske?” Det sista var en helt onödig brasklapp men när den väl uttalats gick den inte att ta tillbaka.

   ”Det är faktiskt så att jag har ett ärende till Stockholm om några veckor. Har du lust att ses då? Bara en enkel kopp kaffe, det vore kul att träffa dig.”

   I det ögonblicket var jag beredd att gå med på vad som helst bara för att slippa höra hans röst mer och i samma ögonblick såg jag taxin svänga runt hörnet.

   ”Absolut, jättekul! Ja, du har ju mitt nummer”.

   Jag stoppade telefonen i handväskan och kastade ett sista öga i spegeln, rätade på ryggen. Allt var lugnt, intalade jag mig. Jag hade allt under kontroll.