KAPITEL 3

Här kommer hela kapitel 3, i ett svep.
Om det känns för mastigt att läsa så stora stycken i det här formatet, säg gärna till så kan jag dela upp kapitlen framöver.

Taxiresan till Centralstationen minns jag som tyst, nästan bara ett eko. I mitt huvud varvades bilder med sinnesintryck från en helt annan värld och verklighetens ljud fortplantade sig rakt genom min kropp på ett olycksbådande sätt. Jag frös intensivt, drog sjalen tätare runt hals och axlar, gnuggade händerna mot varandra i fåfänga försök att bli varm. Hela tiden fanns tvivlet där. Hade det verkligen hänt, hade Jack ringt? Inbillade jag mig? Jag stirrade på mina behandskade händer, kände värken i fingrarna. Den spred sig från fingertopparna, naglarna, knogarna och upp genom handlederna, armarna och in i bålen. En värk som hade funnits inom mig i många år och som ibland fick mig att vakna ur min djupaste nattsömn, badande i kallsvett.

Jag mötte Jack när vi båda studerade vid Växjö högskola, det som idag heter Linnéuniversitetet och som än idag ligger vid sjön Trummens strand, strax bredvid ett riktigt sagoslott. Växjö som studieort var ett hugskott, ett försök att sticka ut. Alla jag kände for till Uppsala, Lund eller stannade kvar i stan men jag ville röra på mig, ville ha en ny scen, nya intryck. Jag hade fått tag på en lägenhet invid Växjö domkyrka, en mycket centralt belägen vindslägenhet med snedtak och jag var i sjunde himlen.

   Efter att ha avverkat tre års studier lämnade jag så Växjö för att aldrig mer återvända och nu, 25 år senare, satt Jacks plötsliga telefonsamtal som en klåda på ryggen, en sådan där irriterande punkt som inte går att nå med handen. Jack hade gjort sig omaket att skriva in mitt namn på Google, på Linkedin, kanske även på Facebook. Han hade vaskat fram mitt telefonnummer och han hade tryckt in siffrorna på sin telefon i akt och mening att tala med just mig. Det var förstås ingen slump, han ville mig något men jag kunde inte begripa vad.

Mina tankar gick oundvikligen tillbaka till de sista dagarna i Växjö och till slutet på tre roliga men strävsamma år. Minnet av vad som hände har i alla år grumlats av min ovilja att minnas, men om jag anstränger mig finns det där, under ytan.

   Det var examen och det vankades fest. Ett av stans danspalats hade hyrts för ändamålet och vi skulle mingla och glittra natten lång. Vår samlade förväntan låg som ett vibrerande och komplext ackord över tillställningen och vetskapen om att jag bara ett par dagar senare skulle vända tillbaka till Stockholm skruvade upp min förväntan ytterligare ett par varv. Studierna skulle avslutas, säcken knytas ihop och framtiden var så påtaglig att jag kunde känna doften av den.

   Hur avlöpte kvällen? Jag minns en radergummiseg fläskfilé med torra klyftpotatisar, oändliga mängder bubbel och mycket ljud; hög musik, skrål och skratt. Glada ansikten seglade omkring mig, som såpbubblor på besök i min berusning. Vänliga leenden, smeksamma händer och i nästa ögonblick förändras minnesbilderna abrupt och ansiktena blir hårda, flinen hånfulla. Jag minns en förvirrad bilresa och en grotesk natt och sedan tar det stopp. Vill jag inte minnas eller kan jag inte? Efter så många år är jag nog benägen att hävda att jag varken kan eller vill.

Plötsligt tvärnitade taxin utanför Centralens huvudentré och jag famlade efter plånboken i handväskan. Chauffören lyfte ut rullväskan åt mig och jag skyndade in genom svängdörrarna och fram till det utsirade staketet runt hålet i golvet som i folkmun går under det charmerande namnet ”spottkoppen”. Jag trängde mig ända fram och tog ett fast grepp om det kalla smidet för att försöka jorda mig. När jag fick syn på Marie måste jag använda hela min viljestyrka för att skärpa mig.

   ”Godmorgon!” sa Marie lågt och gav mig en stel kram. Hon hasplade ur sig något om att pendeltåget fastnat i en tunnel och att hon blivit alldeles svettig vid tanken på att missa tåget.

   ”Men nu är du ju här! Ta det lugnt ...”

   Vi slingrade oss ut från folksamlingen runt spottkoppen och började gå i riktning mot spår 11. Jag med långa, beslutsamma kliv och Marie lufsande efter.

   Tåget stod vid perrongen och vi gick ombord direkt. Jag plockade fram en bok som jag hade tänkt läsa på vägen och Marie tog fram en penna och en vältummad korsordstidning.

   ”Och hur är det med familjen?” frågade Marie när hon sjönk ner i stolen mitt emot min. Hon sa det i ett svävande tonfall som antydde att detta endast var det nödvändiga kallpratet inför det hon egentligen ville ägna restiden åt.

   ”Jodå, det är bara bra”, sa jag och i nästa stund högg hon in på korsordet medan jag lutade mig tillbaka och vände blicken mot fönstret. Ännu så länge stod världen där ute stilla och trapporna upp till perrongen spottade ur sig små klickar med människor som en efter en försvann in i tågets innandöme eller bort längs perrongen.

   ”Jag fick ett märkligt telefonsamtal i morse, precis innan taxin kom. Från en gammal bekant.” Det var först när jag hörde min röst som jag förstod att jag uttalat orden högt. Marie slet sig motvilligt från kryptot och fäste en nyfiken, blå blick på mig.

   ”En gammal bekant? Berätta!”

   Jag försökte le ursäktande och rycka på axlarna, men hennes nyfikenhet var väckt.

   ”Det är inte så spännande som du tror”, sa jag och rättade till blusens krage med tumme och pekfinger. ”En person jag kände när jag pluggade, men vi har inte haft någon kontakt efter skolan och jag har inte pratat med honom på över 25 år! Jag blev väldigt förvånad att han ringde!”

   ”Varför ringde han då?”

   Jag kände en viss irritation över frågan, mest för att jag inte hade något svar.

   ”Han sa bara att han ... nej jag vet inte!” Min röst bleknade och jag försökte ducka för Maries forskande blick.

   ”Alltså ... Det känns mest bara onödigt, om jag ska vara ärlig.”

   Marie nickade och petade noggrant in en bokstav i en ruta.

   ”Sånt där kan vara farligt, vet du”, sa hon med låg röst och min blick fladdrade till.

   ”Vad menar du med det?”

   Marie ryckte på axlarna och gjorde en grimas med nerdragna mungipor.

   ”Jag menar inget särskilt.”

   Jag försökte rycka på axlarna och skratta bort det hela, men skrattet fastnade och jag harklade mig.

   ”Ja, du har nog rätt”, tillade jag sedan. ”Jag ska inte nappa på det där erbjudandet om att ta en fika.”

   ”Jaså, ville han träffas?” Maries ögon blev stora, klotrunda. Hennes överdrivna häpnad kändes som ett milt hån.

   ”Han sa att han skulle upp till Stockholm om några veckor men det blir säkert ingenting av med det.”

   Marie stirrade på mig med sina babyblå ögon.

   ”Du tror inte att han åker upp bara för din skull då?”

   Jag torkade mig diskret under näsan med en servett och höjde hakan en aning, stramade upp mig.

   ”Nej, men det ... Han jobbar på bank i Småland och han har väl bara något ärende upp, kanske till huvudkontoret eller vad vet jag ...”

   ”Är han skild?”

   ”Det vet jag inte, men han sa att han har en son. Ja, han nämnde ingen hustru ...”

   ”Jaha ...” Insinuationen i hennes röst störde mig.

   ”Det var jag som frågade ...”

   Jag lät blicken glida ut genom fönstret igen, försökte ignorera Maries forskande ögon.

   ”Jag frågade för att jag var nyfiken! Har inte du tänkt någon gång att du skulle vilja veta hur det har gått för dina gamla klasskamrater?” En irriterad tagg i rösten men Marie undvek frågan.

   ”Var ni ett par, du och han? När ni pluggade?”

   Marie uttalade ordet ”pluggade” som om det var något slags obscen aktivitet. Jag kände att jag blev varm om kinderna, tog ett djupt andetag och försökte nonchalera det som vibrerade inom mig.

   ”Nej, vi var inget par. Det saknades kanske inte intresse, men ... Äsch, jag vet inte. Det blev ingenting av det i alla fall.”

   Marie nickade eftertänksamt och vände blicken ner i tidningen.

   ”Var det du eller han som inte var tillräckligt intresserad?”

   ”Han!” utbrast jag, alltför snabbt och innan jag hann hejda mig. Men var det verkligen sant? Jag försökte dra mig till minnes hur vår vänskap, om det ens kan kallas för det, hade utvecklat sig men allt jag minns är Jacks spensliga gestalt, hans undflyende gång längs korridorerna på Växjö högskola. Den långa luggen som en sköld mot omgivningen, de skygga blickarna, de hastigt mörknande kinderna så fort han hamnade i blickpunkten. Den trumpna tystnaden. Vad såg jag i honom? Han svarade knappt på tilltal och jag var en exhibitionist och festprisse. Vi hade verkligen inte något gemensamt, jag och Jack, och ändå ...

En krampaktig darrning genom tågsättet fick mig att vakna till i samma ögonblick som vi rullade ut från ännu en station. Jag såg på klockan och konstaterade att vi höll tiden. Slöt ögonen och försökte återgå till mina irrfärder genom ett motsträvigt minne men ett plötsligt inre lappkast, med groteska minnesbilder i släptåg, fick mig att hastigt smita bort till toaletten där jag öppnade fönstret och lät den kalla luften svalka. Jag vätte pappershanddukar och tryckte mot pannan, försökte få hjärtat att återta en normal takt. 

   I så många år hade jag undvikit att tänka på det som egentligen utgjorde mitt mest betydande minne av Växjö och med tiden hade händelsen bleknat och blivit otydlig, som en retuschering. Som när en slät, tom yta lägga ovanpå en oönskad skavank i en bild. 

   Jag trodde ärligt talat inte att jag kunde minnas längre och i det här fallet underlättades själva glömskan av ett ymnigt intag av alkohol som gjorde att större delen av den ödesdigra kvällens och nattens händelser var för evigt inbäddade i en hermetiskt tillsluten sprit- och kräksstinkande tidskapsel.