KAPITEL 4

Och så var det dags igen, varsågoda!

Efter två hektiska dagar i Göteborg återvände jag till ett ljummet, regnglittrigt Stockholm. Huset i Enskede mötte mig med en välsignad tystnad och för en gångs skull var jag nöjd med att vara ensam, nöjd med att inte mötas i dörren av någon som ville berätta om sin dag. Jag lät tomheten omsluta mig som en kokong och när telefonen plingade till en stund senare dåsade jag med huvudet tungt mot soffans armstöd.

   ”Sthlm nästa torsdag, har du tid? /Jack”

   Jag läste meddelandet med rynkad panna, raderade utan att svara samtidigt som en envis röst i bakhuvudet ivrigt tjattrade om att jag hade all tid i världen! Jag slog bort tanken men den återkom som en spyfluga en het sommardag.

Innan jag gick till sängs den kvällen ringde jag upp Niklas. Jag hade inget särskilt ärende, ville nog bara försäkra mig om att han fortfarande fanns i sinnevärlden. Hans tjänsteresa drog ut på tiden i all oändlighet och det som från början skulle varit ett par veckor hade nu pågått i nästan en månad.

   ”Har du hört något än? När får du komma hem?”

   ”Jag vågar inte lova något men ...”

   Det hade låtit så ett tag nu och vi sa godnatt, båda ganska trötta. Livströtta, tänker jag nu. Barnen utflugna och de kvarvarande aktiva åren kändes allt mer som en transportsträcka. Pinnarna på våra respektive karriärstegar började ta slut och vi skämtade ibland om att den enda förändring som stod oss till buds var att börja klättra nedåt.

Lördagsmorgonens löprunda gick längs Sockenvägen och ända bort till Skogskyrkogården. När jag någon timme senare låste upp ytterdörren med svetten pärlande nedför tinningarna hade jag bestämt mig för att inte spjärna emot så förtvivlat. Kanske skulle jag bara åka med, låta mig själv glida ovanpå det som kom i min väg och det var således med en känsla av bedräglig tillförsikt som jag plockade fram mobiltelefonen när den annonserade ett nytt sms.

   ”Träffas?”

   Jag stod i hallen och stirrade på telefonens display med smala ögon och intensiv andhämtning. Meddelandet saknade inlednings- och avskedsfras vilket gav det en intim underton som störde mig och första tanken var att skriva något avsnoppande men när jag försökte formulera några olika alternativ i huvudet insåg jag att jag bara försökte lura mig själv. I stället skrev jag ”Visst!” och tryckte på skicka. Snabbt innan jag hann ångra mig och nu fanns ingen återvändo. Jag la handen över hjärtat, kände dunket där under den svettiga löpartröjan. Jag svalde hårt.

   ”Det här är ett steg i rätt riktning!” sa jag högt till mig själv. ”Det här är bra, det är nödvändigt!”

   Jag var övertygad om att jag gjorde rätt. Den som vill läka måste först göra rent såret, eller hur?

Jag önskar att jag kunde hävda att de närmaste dagarna förlöpte som vanligt men det vore en lögn. Kanske att saker och ting hade utvecklats annorlunda om Niklas hade varit hemma, men jag tänker inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv. Och vad kan jag säga? Jag kan idag inte med säkerhet hävda oskuld ens då för kanske hade jag redan bestämt mig.

   Flera gånger under de närmaste dygnen var jag ytterst nära att avboka fikat med Jack. Jag satt redo med telefonen i handen men lyckades inte få mig till att göra det, fingrarna vägrade lyda. Det hade varit så enkelt, det hade räckt med ett ”Ursäkta, funkar inte. Ha ett bra liv”.

   Visst är det ofta så att det är de små detaljerna som sätter krokben för oss? Som får oss att i slutändan stå där och inse att loppet är kört bara för att vi ignorerade någon liten detalj. Det är som det där såret på fingret som du först inte bryr dig om alls men som i slutändan leder till kallbrand och amputation av hela handen! Om du bara hade duttat med sprit ett par gånger på såret så hade handen kunnat räddas. Exakt så känns det för mig nu och det är själva insikten om hur enkelt det hade varit som slår undan benen för mig. När jag ser tillbaka kan jag identifiera mönstret i mina tankar. Hela planen fanns där redan i ett tidigt skede och så snart den var född började min tillvaro kantra och jag förlorade styrförmågan. Jag försökte vara som vanligt men när du måste anstränga dig för att vara normal blir allt fel, eller hur? Jag kom ofta på mig själv med att prata för högt och skratta för gällt.

Dagarna segade sig fram som sniglar i sirap men plötsligt var det torsdag och framåt lunch fick jag ytterligare ett sms.

   ”Kan du direkt efter jobbet?”

   Snabbt och förmodligen till följd av de senaste dagarnas febriga villrådighet föreslog jag klockan 16.30 på Vetekatten. Till svar fick jag en tumme upp och jag plitade noggrant in tid och plats i kalendern på min telefon medan jag försökte mota bort alla varningssignaler. Sådär ja! Jag skulle gå och fika med en gammal bekant och sedan skulle den här saken vara ur världen.

   När tiden var inne gick jag med bestämda kliv ut i entrén, ropade hej då till Marie som vinkade ett vardagligt obekymrat hejdå, så som man gör när allt är precis som det ska. Hennes likgiltighet lugnade mig, fånigt nog.

   I hissen ner till markplan undvek jag min spegelbild i de reflekterande väggarna men jag kunde inte låta bli att grubbla. Hur ser jag ut? Är jag mig lik? Ser jag ut att vara så gammal som jag är? Å andra sidan, vad hade det för betydelse?

   ”Han betyder ingenting för dig längre”, väste jag högt till mig själv. ”Han betyder ingenting längre!” upprepade jag medan en röst i bakhuvudet kontrade med att vända på meningen.

   ”Betyder du något för honom?”