KAPITEL 5

Promenaden från mitt kontor till Vetekatten på Kungsgatan tar knappt tio minuter och för att inte komma för tidigt tog jag omvägen över Hötorget. Där blåste en stridslysten vind och jag smet ner i Hötorgshallen för att värma mig. Trängseln där nere gjorde mig lugn och jag passade på att köpa två påsar nötter och torkade tranbär av en glad, turbanklädd man som sjöng och spexade bakom disken. Under ett par minuter fick han mig att glömma allt men så fort jag hade betalat flyttade han sin uppmärksamhet till en ny kund och då var det som om solen slocknade.

   Uppe på torget plockade jag med mig några färgstarka gerberor som skulle få lysa upp köket där hemma. Expediten slog in blommorna, frågade hur länge det skulle dröja innan de kom i vatten och jag svarade max ett par timmar och plötsligt återvände djupseendet, perspektiven klarande. Mina inköp fick mig att landa i den gråtrista torsdagseftermiddagen där jag bara var en bland kunder, en bland alla som uträttade ärenden efter jobbet. Jag bor här och det är en helt vanlig torsdag!

   Utanför Vetekatten kändes min oro irrationell och fånig och jag gick in och slog mig ner vid ett bord i ett av smårummen. Jag hann just tänka tanken att Jack kanske inte skulle hitta mig, så var han där. Det skedde så plötsligt, från en sekund till nästa fyllde han upp utrymmet omkring mig med hela sin varelse, med sin lukt och sina ögon, händer, mun, hår. Han tvekade aldrig, han frågade inte om det verkligen var jag, han bara slöt mig i sina armar och höll mig tätt intill sig länge, länge. Jag ville bryta mig loss, hålla honom på avstånd för att försöka se honom i ögonen, se vad han tänkte men han ville inte släppa mig och jag kunde inte undgå att lägga märke till att han luktade rakvatten och yllerock. Så förvånansvärt vardagligt, på gränsen till ointressant.

   ”Hej”, sa han och att höra hans röst så nära kändes surrealistiskt. Den där lågmälda, hesa rösten med sin karakteristiska, ljusare underton som jag trott att jag aldrig mer skulle ...

   När han till slut släppte taget om mig och jag fick en chans att se på honom slog det mig att han var kortare än jag mindes och att han hade blivit bredare i kroppen. Frisyren var densamma men håret var tunnare och den ljusbruna nyansen hade mörknat något men han hade bara några enstaka grå strån här och där. På det stora hela var han sig lik samtidigt som han var en annan. Tjugofem år är en lång tid, tänkte jag och jämförde med mig själv. Var jag mig lik? Mitt hår, som förr var mörkblont, färgar jag numera kastanjebrunt och min kropp har förstås förändrats efter två graviditeter, allt annat vore bara märkligt. Jag har blivit bredare över höfterna och magen har en distinkt rundning som inte försvinner oavsett hur mycket jag tränar. Ansiktets nordiskt kantiga drag har mjuknat och huden runt mina ögon är lösare och har en tendens att vecka sig. Även Jacks ansikte såg mjukare ut men ögonen var precis lika ljusblå som jag mindes dem. Hans hy såg ojämn ut, det såg ut som om han hade rakat sig slarvigt vilket förvånade mig. Jag mindes honom som prydlig, aldrig en skråma, aldrig en fläck. Men vi förändras väl alla med åren och får olika prioriteringar.

   ”Vad tänker du när du ser på mig så där?” frågade han och jag ryckte till, vände blicken till hans ögon, tillbaka till nuet.

   ”Att du är dig lik”, sa jag och korsade armarna över bröstet. Jag kände att min andning var ytlig och min röst lät en aning täppt, andtruten. Typiska tecken på nervositet, tänkte jag och passade på att sätta mig ner, samla mig.

   Jack såg på mig med något outgrundligt i blicken. Vad tänkte han? Läste han av mina tankar, min osäkerhet? Nej, det vore osannolikt. Vi stod aldrig varandra särskilt nära. Hur många gånger träffades vi? En handfull gånger på tu man hand plus några stela samtal i skolkorridoren, lite utbyte av tankar under promenaderna till och från matsal, aula, annex. Mer än så var det inte och trots det hade hans person upptagit mina tankar både dag och natt under en oförsvarligt lång tid.

   ”Tycker du det? Att jag är mig lik?” frågade han till slut, med en munter glimt i ögonen.

   ”Jo, det tycker jag nog. Okej, lite har du väl förändrats, men jag kände igen dig! En del som man träffar efter många år har inget kvar av sitt gamla jag, men du är dig lik, tycker jag nog. Din inre kärna är densamma.” Jag svamlade och i samma stund som jag insåg det bröt svetten ut under armarna, över magen. Jag drog ett djupt andetag men fick inte ner någon luft i lungorna.

   ”Hur som helst”, sa jag och hörde rösten gå upp en oktav. ”Hur som helst så är det kul att se dig.”

   Jag log mot Jack och kände hur det stramade i kinderna, hur leendet inte nådde mina ögon. Jack nickade kort och hans blick var allvarlig, skygg. Förr om åren var det just detta allvar som hade lockat mig men nu gjorde det mig bara obekväm, osäker. Jag visste inte på vilken nivå jag skulle lägga mig. Var vi gamla kompisar eller hade det funnits något mer? Hade han känt något för mig? Tanken överraskade och i nästa ögonblick for jag iväg till sista kvällen i Växjö och jag kände kylan gripa tag om mig. Svett omvandlades till kallsvett och plötsligt uppfattade jag något rått och ohöljt bakom hans svarta glasögonbågar och jag ville veta vad han tänkte men i stället reste han sig upp och erbjöd sig att gå och köpa något att dricka. Vad ville jag ha? Kaffe, te?

   ”Vill du kanske ha något tilltugg också?”

   ”Nej, en kopp svart kaffe blir bra.”

   ”Men visst gillar du napoleonbakelse”, sa han, med skuggan av ett leende.

   ”Ja, det är sant. Napoleonbakelse, herregud det hade jag glömt! Men inte har vi varit på kondis ihop förut?”

   Jack la huvudet på sned och såg på mig med sina bleka ögon.

   ”Det vet jag inte, du kanske har berättat det för mig ...”

   Jag skrattade nervöst och visst fick han köpa Napoleon om han ville. Jag såg mig knacka hål på den skira, rosafärgade ytan på Napoleonbakelse, såg mig skeda in krämig grädde i munnen iakttagen av Jack och jag rös av obehag.

   Jack vände på klacken och började gå. Jag noterade att hans rörelsemönster inte hade förändrats. Han hade fortfarande samma knyckiga gång som skapade en illusion av att han gick i sicksack. När han försvunnit in i det angränsande rummet försökte jag känna efter. Hur kändes det att se Jack efter så många år? Men känslan var så overklig, som att befinna sig i en dokumentärfilm om sig själv, och jag stoppade mina iskalla händer mellan låren och sneglade mot utgången.