KAPITEL 6

Bakelsen visade sig vara en bra idé eftersom den var något att förankra samtalet i, att samsas över. Med varsin tesked gick vi loss på den puderrosa ytan och till ackompanjemang av porslinsklirret vågade vi prata om de första åren efter Växjötiden. Vi var hela tiden noga med att hålla oss på neutral och ofarlig mark men det gick lättare än jag hade befarat och då och då inbillade jag mig att det kändes som att sitta i skolmatsalen i Växjö igen och jag tänkte att vi lite grann föll in i våra gamla roller. Jag blev bitsk och skrupelfri, Jack mer eftertänksam och försiktigt tillrättaläggande ... Vi till och med skrattade tillsammans ett par gånger och ljudet av våra röster steg mot taket, blev till daggdroppar, såpbubblor – svåra att se, omöjliga att ta på.

   ”Du ser ut att leva ett gott liv”, sa Jack efter en stunds kallprat och plötsligt noterade jag ett annat uttryck i hans ögon. Vad såg jag? Nyfikenhet och en gnutta förakt?

   ”Jaha, hur ska jag tolka det?” skämtade jag och stötte ur mig en fladdrig imitation av ett skratt. ”Är det ett gott liv med mycket mat du ser spåren av, eller?”

   Jack la huvudet på sned och mötte min blick.

   ”Nej, jag tycker nog att du ser fin ut”, sa han enkelt och lät blicken vandra över min kropp och nu var det något inom mig som tvärnitade. Grädden växte i min mun och stämningen i rummet blev trögflytande, tunghäftan återkom. Vad skulle jag svara på det? Varför satt han där och granskade mig som om han försökte bedöma kvaliteten på en köttbit?

   ”Du ... ser också bra ut ...” sa jag tafatt, i ett försök att vända uppmärksamheten bort från min egen person.

   ”Jag vet inte det, jag känner mig ärligt talat ganska sliten just nu” sa Jack och suckade tungt. ”Jag lever ett ganska spartanskt liv för närvarande, hugger en hel del ved ...”

   ”Eldar du med ved!?” frågade jag och en våg av lättnad sköljde över mig inför utsikten att få byta riktning på samtalet.

   Nu fick Jack med ens en annan tyngd i kroppen och han vände bort blicken, vek sin servett mitt på och vässade den vikta kanten noga med ena tumnageln. Därefter vred han servetten ett kvarts varv åt höger och vek den från andra hållet, upprepade proceduren med nageln vilket fick mig att stirra som hypnotiserad, hela tiden med en känsla av att han försökte vinna tid, att det var något han ville säga.

   ”Alltså, jag bor i en före detta sommarstuga vid sjön Bolmens strand”, sa han efter en lång tystnad och tonfallet antydde att vi började närma oss hans egentligen ärende.

   ”Utanför stan?”

   ”Ja, det ligger en bit utanför Ljungby.”

   Jag försökte föreställa mig ett hus på stranden. Solnedgång, vattnets glitter, Jack i en stol på en brygga med en kopp kaffe. Det dystra draget över hans ansikte fick mig att försöka slå an en mer positiv ton, som om det på något vis var mitt uppdrag att få honom på bättre humör.

   ”Det låter väl lite mysigt, tycker jag!”

   Han nickade frånvarande. Jodå, det var nog rätt mysigt.

   ”Finns det badplats också?”

   Han nickade igen.

   ”Så du har strandtomt alltså?” utbrast jag och försökte låta imponerad. Jack vickade obestämt med huvudet från sida till sida som svar på frågan.

   ”Ja, det kan man kanske kalla det. Tomten slutar föralldel invid vattenbrynet och sonen har en eka som ligger där. Han brukar åka ut och fiska ibland, men själv är jag inte så mycket för att vare sig bada eller ro.”

   ”Vad synd”, utbrast jag och i fantasin skenade jag iväg till sjön som hette Bolmen. Inom mig växte bilden av den pittoreska stugan till något mer luxuöst. Ett hus vars gräsbevuxna tomt sluttade ner mot en sjö, en liten strand och en brygga med ... Insikten om åt vilket håll tankarna seglat iväg fick mig att rycka till. Hans fundersamma blick på mig och jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte samma sak som jag?

   ”Och hur länge har du bott där?” Panik i rösten nu och jag harklade mig, försökte fokusera på nuet.

   ”Sedan skilsmässan.”

   ”Åh ... Och var bor ... din exfru?”

   ”Hon tog över bostaden i Ljungby.”

   Mina öron fångade upp nyanserna i hans röst och de ord som inte användes. Ordet ”bostad”, till exempel, innebar troligtvis att det inte handlade om en fristående villa utan kanske snarare en bostadsrätt. En bostadsrätt eller ett radhus inne i Ljungby och en sommarstuga vid sjön Bolmen. Inom mig en kalkyl, en hemlig viktning av hans liv som jag genast tystade ner.

   ”Och barnet?”

   En snabb, osäker blick från Jack och jag måste förtydliga.

   ”Din son. Du sa att du har en son ...?”

   ”Åh, Nisse! Jaha, han har nyss fyllt 22 så han är utflugen för länge sedan. Jag förstod först inte, när du sa barnet ... Jag ser väl inte Nisse som ett barn längre.”

   ”Jag antar att han jobbar då, eller?” Jag kände hur nyfikenheten tog överhanden, kände mig som en tant som gläntar på gardinen.

   ”Ja, han jobbar på Ljungby lasarett som lokalvårdare under tiden som han funderar på vad han ska bli när han blir stor.”

   ”Kommer han och hälsar på dig något eller har han fullt upp?”

   ”Han har bil så han dyker upp när det passar. Han sover över ibland. Vi har ganska bra kontakt, tycker jag nog.”

   ”Och din exfru då? Vad sysslar hon med?”

   Jag vet inte vad som drev mig att ställa alla dessa frågor, men jag var väl rädd för vilka bilder som skulle dyka upp inom mig om jag slappnade av. Det fanns ett behov av att till varje pris hålla igång samtalet, att hålla det så långt borta från mig själv som möjligt.

   ”Hon är sjuksköterska och jobbar i Växjö. Pendlar ...”

   Rösten tonade bort, han lyfte sin sked och började röra i kaffekoppen med ett tomt ansiktsuttryck. Några sekunder senare fortsatte han, som om han hade hört min outtalade fråga.

   ”Vi skildes inte som vänner, om man säger så.”

   ”Vad hände?”

   ”Det vanliga”, sa Jack och vred huvudet en aning åt sidan medan han fortsatte röra i sin kopp.

   Och där tog samtalsämnena slut. Tystnaden sänkte sig över oss som om någon tryckt på Mute och plötsligt satt vi där och rörde nervöst i våra nästan tomma koppar. Jag svalde om och om igen men den kalla klumpen i halsen ville inte försvinna och när Jack till slut bröt tystnaden med ett ”Och du trivs på jobbet?” kastade jag mig tacksamt huvudstupa in i en långrandig beskrivning av min arbetsvardag. Jack lyssnade stumt med blicken på min mun och jag vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte att det fanns något sensuellt i hans halvslutna ögon och det gjorde mig så nervös att jag pratade på allt fortare och om allt mer triviala saker, tills jag äntligen lyckades få stopp på mig med ett skratt och en axelryckning.

   ”Oj då, nu skenade jag visst iväg lite ...”

   Han la huvudet på sned och såg på mig.

   ”Det är underhållande att lyssna på dig”, sa han och gav mig ett leende som fick något att fladdra till i min mage. Tjugofem långa år försvann i ett enda slag när jag åter mötte det försiktiga och plågsamt blyga leende som fängslat mig för en halv evighet sedan. Våra blickar hakade i varandra, sekunderna tickade iväg och det var inte förrän han lyfte sin sked som jag vaknade till och kastade ett öga på klockan.

   ”Men oj! Det är sent, jag måste röra på mig!” Jag lät rösten bli jäktad, kastade ett öga på klockan.

   ”Hinner du träffas något mer innan jag åker tillbaka? Jag stannar till lördag eller möjligtvis söndag.”

   Jag hejdade mig mitt i en rörelse. Skulle han stanna över helgen? Det där bankkontoret måste väl stänga i morgon kväll precis som alla andra!

   ”Jag bjuder gärna på middag i morgon eller på lördag, vilket som passar dig bäst”, sa han och gav mig en så trött blick att jag förstod att han väntade sig ett nej och där hade han mig fast.

   ”I morgon kanske skulle fungera”, sa jag och snubblade lite på orden men Jack nappade direkt.

   ”Då så! Då säger vi det! Vi hörs i morgon så försöker jag boka något trevligt. Jag messar tid och plats”, sa han och reste sig i plötslig brådska, som om han inte ville ge mig möjlighet att komma på andra tankar. Han sträckte fram en hand men ångrade sig och gav mig en hård kram.

   På vägen hem gick jag igenom samtalet ord för ord och försökte redogöra för vad som sagts och inte. Hade jag gjort något som skulle kunna misstolkas? Jag hoppades att han inte skulle boka någon exklusiv restaurang och skrattade åt mig själv vid tanken på att jag skulle bli oerhört lättad om han tog med mig till McDonald's. En timme senare fick jag ett meddelande som sa att han ville träffa mig utanför Grand Hotel i morgon fredag, kl. 18.00.