KAPITEL 7

Jag kan nu meddela den goda nyheten att jag har blivit kontaktad av bokförlag. Detta är självklart både kul, spännande och skrämmande men den omedelbara konsekvensen blir att jag måste omarbeta en del av mitt manus. Omarbetningen känns logisk och jag tänker ro det i land, vilket kanske kan innebära att jag framöver inte har tid att lägga upp kapitel här. Jag ska försöka hinna med båda projekten men det tar lite tid att redigera texten för detta forum och det hela riskerar att bli en aning förvirrande för mig själv.

Nåväl, än så länge hänger jag med så här kommer kapitel 7 - varsågoda!

Fredag morgon och orosfjärilar, dålig nattsömn, dåligt samvete - oklart över vad - och ett järnband av huvudvärk. Det var som om jag redan visste, som om jag tog ut något i förväg. Och kanske gjorde jag det, kanske var spelet redan förlorat och jag visste bortom allt rimligt tvivel att det här skulle gå åt helvete och att hela min tillvaro skulle explodera i ansiktet på mig.

Jag duschade så hett jag förmådde och försökte under tiden tvinga mig till avslappning, vilket ju är en motsägelse i sig och därmed dömt att misslyckas.

   Efter duschen torkade jag av imman på spegeln och granskade mitt ansikte, letade efter förändringar. Som om något utanpå ovillkorligen måste återspegla det som fallit över ända inom mig. För varje steg jag tog kände jag ett irriterande behov av att rättfärdiga mig, en patetisk önskan om konsensus med mig själv men om jag väntade på en välsignelse skulle jag få vänta länge. Inget hade hänt och inget skulle hända, intalade jag mig. Jack var en gammal bekant och han råkade befinna sig i stan och vi skulle äta middag tillsammans. Det kanske var ett misstag att tacka ja, men jag ville så oerhört gärna stå rak och stark inför just honom. Jag ville visa att jag var ... vad för något? Oåtkomlig? Opåverkad? Jag ville kunna gå till Grand Hotel och äta, prata, skratta, ta ett glas vin och bara vara mig själv. Om det är fel, ja men skjut mig då!

Klädesplagg efter klädesplagg hamnade i en växande hög ovanpå min säng medan jag avverkade olika kombinationer av kjol, byxor, dräktjackor, toppar och blusar utan att bli nöjd. En skir, somrig klänning med kofta och tights blev för slampigt och jeans med vit, maskulin skjorta för sensuellt. Jag svor och rotade i garderoberna med en begynnande känsla av vanmakt. Hade jag då verkligen inget som var sådär lagom avslappnat, lagom stilfullt utan att för den skull vara vardagligt? Till slut fastnade jag för ett par mörkbruna byxor med matchande kavaj, mockastövletter och en neutral men lagom sexig, benfärgad blus i ett sirligt mönster som gav en illusion av att vara genomskinlig utan att vara det. Jag granskade min spegelbild länge innan jag bestämde mig. Med rätt makeup, nytvättat hår och den där blusen till det mörkbruna såg jag avslappnat professionell ut om än aningen för uppklädd för en vanlig arbetsdag. Jag log och sträckte fram handen mot min spegelbild.

   ”Hej Jack, vad roligt det här var!”

   Nej, för uppstyltat.

   ”Hej Jack! Trevligt.”

   Just så, kort och koncist, inga krusiduller.

   Då och då fladdrade hjärtat i bröstet och då måste jag påminna mig att jag fortfarande kunde backa ur. ”Du behöver inte göra det här! Du har inga skyldigheter mot någon, minst av allt mot Jack.”

Marie granskade mig nyfiket när hon fick syn på mig men jag viftade bort hennes höjda ögonbryn med att jag skulle på afterwork med några vänner efter jobbet.

   ”När katten är borta, vet du!” skämtade jag och försökte låta lättsam men Marie stirrade bara oförstående.

   Arbetsdagen sniglade sig fram och jag var så uttråkad att jag hade kunnat skrika högt. Samtidigt ville jag inte närma mig den tidpunkt då jag skulle bli tvungen att gå därifrån och resultatet blev en förvirrad, ineffektiv dag där jag såg på klockan oftare än jag vidrörde tangentbordet. Jag sa om och om igen till mig själv att jag inte behövde gå om jag inte ville och jag upprepade de orden som ett mantra men varje gång överröstades jag av en annan, hånfull röst:

   ”Vill du verkligen inte veta? Tänker du leva resten av ditt liv utan att veta säkert?”

När klockan visade kvart i sex tänkte jag att det fanns minst en miljard ursäkter för att slippa gå och äta just denna kväll och det hade varit så enkelt att skicka ett mess med en förevändning. Så varför gjorde jag inte det? 

   ”Var det för att du aldrig fick honom dit du ville?” frågade jag min spegelbild på toaletten. Stora, skrämda ögon stirrade tillbaka.

   Jag drog på kavaj och kappa och konstaterade att klockan visade 17.50 vilket innebar att jag hade tio minuter på mig att promenera bort till Grand Hotel. Jag vinkade till Marie som tankspritt önskade mig trevlig helg och därefter lämnade jag kontoret med pickande hjärta. Ånger och självförebråelser i hissen ner men ute på trottoaren togs jag emot av en till synes ordinär fredagsrusning. Ingen människa skänkte mig vare sig ett ögonkast eller en tanke och min osynlighet blev min räddning. Det här är ingenting, tänkte jag. Det här är en trivialitet! Hur var det jag sa häromdagen? Jag ska glida med i det som sker och inte låta mig tyngas ner! Sådär, slappna av, sänk axlarna, tänk positiva tankar.

”Jaså, här står du och ser villrådig ut? Hittar du inte till Grand Hotel?”

   Jack gav mig en blick som om han försökte läsa mina tankar och förstå vad som fått mig att hejda mig mitt på trottoaren i hörnet Kungsträdgårdsgatan och Södra Blasieholmskajen. Jag vet inte hur länge jag hade stått där men när han grep tag om min arm rycktes jag upp ur en föresats att vända på klacken och åka hem. Jag var så nära, men jag tvekade för länge.

   ”Men hej! Nej, jag bara ... Jag mår inte riktigt bra idag”, försökte jag men Jack lyssnade inte på det örat. Han verkade upprymd och gick med långa, bestämda steg i riktning mot Grands entré. I dörren möttes vi av en dörrvakt vars leende glittrade i kapp med kristallkronorna. Han dirigerade in oss i värmen med en sirlig gest, hans mjuka välkomnande fick mig att svepas med och i nästa ögonblick var jag inne och det fanns ingen återvändo. Jack uppgav sitt namn för hovmästaren och vi hänvisades till ett fönsterbord. Ett bord för två och jag stirrade förskräckt på den överdådiga dukningen med två kuvert. Varför gick jag med på det här?

   ”Jag bara tänkte, vi kan väl dela på notan, eller hur?” försökte jag lamt men om Jack ens hörde vad jag sa så låtsades han inte om det. I stället tog han ett stadigt tag om menyn och började ivrigt granska dess innehåll. Hans förväntansfulla kommentarer fick mig att tappa aptiten.

Det blev en surrealistisk afton fylld av samtal som noggrant piruetterade runt det man brukar kalla elefanten i rummet och jag var flera gånger nära att brista ut i skratt bara på grund det absurda i vår situation.

   Det var inte det att vi medvetet undvek vissa samtalsämnen, det kändes verkligen som om vi agerade! Vi var marionetter som spelade upp en tablå inför varandra, vi bröstade oss och övertygade varandra om våra framgångar och våra bekymmerslösa liv under de år som passerat. Vi skröt om hur lyckade vi var, vi bredde på i överkant och jag hörde mig själv prata om Niklas och barnens oerhörda framgångar. Jag ansträngde mig för att uppvisa en framåtblickande fasad samtidigt som jag undrade om han gjorde samma sak. Tänkte han, precis som jag, bara på det som inte nämndes? Det som inte fick nämnas?

   Fast det var ytterst nära att middagen gick överstyr redan innan vi hade beställt maten. Jack var helt inställd på att ta i från tårna och jag satte ner hälarna som en istadig åsna, vilket gjorde att diskussionen runt maten blev något av en kamp mellan olika viljor.

   ”Löjromstoast, vad tror du om det? Löjrommen från Kalix ska vara den allra bästa!” började han och jag bävade inombords. Det var den överlägset dyraste förrätten och jag protesterade högljutt.

   ”Jag tror jag tar en silltallrik.” Halva priset mot toasten och Jack höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Men tycker du inte om löjrom?”

   ”Jovisst, men det är ... Jag var inte sugen på det!” försökte jag och Jack gjorde en otålig gest med ena handen. En gest som antydde att jag inte förstod mitt eget bästa och att jag kanske var en aning barnslig. Detta fick mig att ilskna till och välja bräserad spetskål till huvudrätt. Därmed hade jag plockat menyns två absolut billigaste alternativ och Jacks missbelåtet rynkade ögonbryn gjorde mig larvigt nöjd med mig själv.

   Till maten skulle det förstås drickas något och även här drog vi åt olika håll. Till slut fick jag gå med på att inleda med en flaska champagne, för att sedan eventuellt komplettera med något annat. I mitt fall skulle ”något annat” bli en flaska mineralvatten lovade jag mig själv.

   När beställningarna äntligen var avklarade vände Jack sig mot mig och han lät blicken tyst glida över mitt hår, ansikte, axlar, byst alltmedan jag oroligt skruvade på mig. Jag drog i blusens krage och försökte diskret kontrollera att alla knappar var knäppta.

  ”Varför är du nervös?” frågade han efter en stunds intensiv granskning. ”Är det positivt eller negativt?”

  Jag rätade på mig men svarade inte på frågan, i stället försökte jag hitta något lämpligt att styra in samtalet på men misslyckades. Jacks släpiga röst var obehagligt insinuant och jag kände en rännil av svett rinna längs bröstbenet och ner över magen. Jag hoppades att han skulle säga något avväpnande, något som kunde bryta isen men i stället satt han bara där och såg på mig med ett irriterande lugn.

   ”Varför jag är nervös? Vad tror du?” undrade jag till slut som svar på hans fråga. Han lutade sig över bordet med huvudet på sned.

   ”Jag tror”, viskade han, ”att du är orolig över mina avsikter. Jag tror att jag kanske borde ha valt en annan restaurang och jag ber om ursäkt för det. Jag vet inte vad jag tänkte på. Kanske tänkte jag att du är en framgångsrik kvinna med ett bra jobb som bor i en dyr villa i Enskede och som är van vid det bästa i livet ...”

   Jag stirrade tomt på mannen mitt emot mig. Han vet var du bor, sa en röst inom mig. Vad mer har han tagit reda på?

   ”Om jag ska vara helt ärlig”, sa jag ansträngt och kastade alla försiktighetsåtgärder över bord, ”så känns det väldigt märkligt att du bjuder mig på en så här dyr måltid. Det hade varit mer på sin plats om du hade tagit med mig till en pub eller något i den stilen. Det hade varit mer rimligt, tycker inte du det?”

   Han vickade med huvudet från sida till sida och snörpte med munnen.

   ”Det hade kanske varit mer rimligt för 25 år sedan, det håller jag med om. Men även jag har hunnit vara med ett tag, skaffat mig erfarenheter och ett litet kapital på banken, om du förstår vad jag menar.”

   Jag blev full i skratt när jag insåg att hans upprördhet handlade om sårad stolthet, om att jag hade etiketterat honom för lättvindigt.

   ”Det var kanske inte så jag menade”, sa jag rappt och nu ryckte han på axlarna och gjorde en vag gest med huvudet.

   ”Tja, det kan ju inte du veta något om. Vad vet vi om varandra egentligen? Jag minns dig som du var och även om det har gått några år så är ju du, i mina ögon, densamma som du var då ...”      

   Hans tonfall innehöll något uppenbart tvetydigt, mer än bara en antydan om att här fanns en undermening som var mer betydelsefull än de enskilda orden var för sig och jag sökte i hans ansikte efter en ledtråd, försökte analysera hans tonfall. Anade jag förakt, en gnutta sarkasm? Skymtade jag ett stråk av överlägsenhet eller var det inbillning? Jag rös och plötsligt ville jag bara därifrån. Jag var tvungen att påminna mig själv om att jag hade ett ärende, ett syfte med att vara här och att jag inte fick ge upp så lätt. Jag måste avsluta det jag hade påbörjat och jag tog sats och fortsatte:

   ”Tjugofem år är en väldigt lång tid. Mycket har hänt, mycket vatten har runnit under broarna. Jag är inte samma människa som jag var då och när jag tänker tillbaka så ... Jag skulle vilja ...

   Hans tystnad och en glimt av nyfikenhet i hans ögon fick mig att tystna. Behövde jag verkligen rättfärdiga mig inför honom? Inmålad i ett hörn försökte jag ta mig loss, byta fot.

   ”Du förstår”, sa jag och nu måste jag slå ner blicken i bordet för att inte visa hur upprörd jag var. ”Det där med att jag hade föredragit en pubmiddag var till din fördel. Om jag hade anat att du skulle bli upprörd ... Som jag minns dig var du mer en pubkille och jag tyckte att det var bra. Jag tycker nog fortfarande att det är bra.”

   Jag nickade för att understryka det jag just sagt. Blicken i duken till dess att jag hade lugnat mig och återtagit kontrollen.

Därefter förflöt samtalet lätt, tunt och mer eller mindre utan innehåll. Det var som om vi båda hade drabbats av kollektiv minnesförlust. En minnesförlust som, tänkte jag, bara handlade om att ingen av oss ville ta i det andra, i svärtan mellan oss. Men när middagen närmade sig sitt slut hade jag fortfarande ingen aning om varför Jack så oväntat tagit kontakt med mig och när vi reste oss från bordet, mätta och lite småberusade gick vi över till Cadierbaren för att ta en sista drink tillsammans. Avrunda kvällen, som Jack sa.

   Vid det här laget var vi båda en aning uppsluppna och i barens mjuka fåtöljer, med en varm och mätt känsla i kroppen, öppnade Jack sig en aning och berättade om sina föräldrar, om uppväxten i det lilla samhället utanför Växjö och om hur han träffade sin exfru Annelie.

   ”Hon var alldeles för ung för mig egentligen. Det skiljer över tio år men vi började umgås, ja dejta kallar man det idag, när hon var bara arton år. När hon blev gravid med Nisse var hon fortfarande ung, inte ens färdig med sin utbildning.”

   Nu vaknade min nyfikenhet till och trots att jag egentligen visste bättre så öppnade jag munnen.

   ”Jaha, då måste jag ju fråga en sak. Hur lyckades hon förföra dig? Som jag minns det var du Växjös mest svårflörtade kille!”

   Jack gav mig en märklig blick som skickade en kall ilning längs ryggraden och jag önskade omedelbart och av hela mitt hjärta att jag hade kunnat ta tillbaka frågan.

   ”Mycket vatten har runnit under broarna, sa du nyss, men du är ändå densamma ... Jag antar att vi alla alltid är de personer vi en gång var även om vi gör allt vi kan för att dölja det!” sa Jack torrt och gjorde en kryptisk gest med huvudet. Som om han kastade undan en numera obefintlig lugg.

   Om han hade rest sig upp och pekat finger och kallat mig för ... ja, vad han än hade kunnat komma på att kalla mig för, kunde jag inte blivit mer chockad. Min haka föll ner en aning och först efter flera sekunder lyckades jag samla kraft att smälla ihop käkarna. Om Jack märkte min bestörtning vet jag inte, han fortsatte prata.

   ”Det var väl så att jag aldrig riktigt vågade tro att du var intresserad på allvar. Jag trodde kanske att det bara handlade om ... Ja, och sen blev det ju som det blev.”

   Nu var hans röst så låg att jag knappt hörde vad han sa och jag måste luta mig fram för att fånga upp orden. När de gick in och jag till slut förstod vad han menade tog syret slut omkring mig. Jag drog efter luft men inget hände och i stället började jag hyperventilera. Jack fick plötsligt något skrämt i rösten, han böjde sig fram över bordet och sträckte ut en hand mot mig.

   ”Hur är det? Du blev så blek ...”

   Jag drog mig undan hans beröring, lutade mig tillbaka i den låga fåtöljen, drog i blusens linning för att få luft. Blundade, spelade upp det som just sagts inom mig och kunde inte få någon rätsida på det. ”Det blev som det blev”? Vad menade han med det? Var det så han såg på saken? Att det blev som det blev?

   Nu ville jag hem, bort från den här personen som kanske just försökte ursäkta det han gjorde mot mig ... Eller pratade han om något helt annat? Jag kände mig bara förvirrad och trött och jag hade inte längre någon önskan att upprätthålla ett sken av intresse. Hans mun fortsatte röra sig men mina sinnen stördes ut av ett intensivt brus som överröstade allt omkring mig. Hade han nyss försökt förklara sig, hade han försökt sopa under mattan?

   ”Okej, skål på dig då, Angelika. Skål och tack för en trevlig kväll!”

   ”Skål själv du”, mumlade jag och höjde mitt glas med viss tvekan. När servitören i nästa stund dök upp för att fråga om vi vill ha något mer öppnade jag munnen för att be om en taxi men Jack hann före.

   ”Vill ni vara så vänlig och ordna en taxi åt oss?” Servitören bugade artigt och avlägsnade sig.

   ”Var inte orolig”, sa han och log sitt stramaste leende mot mig. ”Jag ska se till att du kommer hem helskinnad. En gentleman släpper inte iväg sin dam vind för våg, förstår du väl!”

   Jag uppskattade inte hans ordval men jag teg. Mitt hem hade börjat hägra i fjärran och jag ville få stänga dörren om mig, gömma mig för världen.

   ”Taxin är här!”

   Jack höll upp min kappa och jag följde etiketten och trädde artigt, viljelöst in armarna i kappans ärmar. Därefter skyndade jag nedför trappan, ut genom svängdörren och fram till bilen utan att invänta Jack. Jag hoppade snabbt in i baksätet men just som jag drog igen dörren efter mig klev Jack in från andra sidan. Hans rörelser var långsamma, omständliga, undergivna och mitt tålamod brast.

   ”Men herregud, jag kan åka hem själv! Du behöver inte ...”

   ”Det vet jag väl, men jag vill”, sa han och försökte ge mig en kram med ena armen. Jag slingrade mig irriterat ur hans försök till omfamning och rabblade upp min adress. I mitt uppretade tillstånd slog mig plötsligt en sak:

   ”Du sa att du var i stan i jobbet, men borde inte du åka hem idag då? Ni ska väl inte jobba i morgon, lördag?”

   Här la han sitt huvud på sned och såg på mig.

   ”Jag hade möjlighet att välja när jag ville åka hem, så ... Jag ville ju hinna träffa dig.”

   Nästa fråga, den naturliga följdfrågan, hängde på tungan men jag vågade inte ställa den. Jag ville inte veta längre och i nästa stund var vi ute på Söderleden och snart passerade vi Globen. Någon minut senare var vi framme vid min avfart och jag famlade efter handväskan, mest för att demonstrera att här slutade vår kväll. När taxin rullade upp framför mitt hus var jag nästan gråtfärdig av lättnad. Jag hade kreditkortet redo och viftade undan Jacks försök att sticka emellan med en femhundring.

   ”Jag betalar själv, tack för omtanken”, sa jag rappt och han stoppade ner sin sedel med en förstulen rörelse. När jag betalat klev chauffören ut för att öppna min dörr men just som jag vände mig om för att glida ut på trottoaren tog Jack min hand och drog mig intill sig. Han tryckte sin kind helt kort mot min och mumlade något i mitt öra innan han släppte taget och lät mig gå. Jag sa hej då, klev ur bilen och hörde chauffören slå igen dörren efter mig. Några sekunder senare rullade taxin iväg och jag stirrade efter den och kände hur något flämtade till i bröstet. Som om jag med nöd och näppe undkommit en stor fara. 

Mitt hem var välsignat tomt och tyst denna kväll och medan jag gick runt och tände lampor njöt jag av hemtam trygghet. Jag höll telefonen i min hand med fingret över Niklas telefonnummer men den ovanligt sena tidpunkten och min uppenbara berusning skulle få honom att ställa frågor. Frågor jag kanske inte var beredd att svara på.

   Det var inte förrän en knapp timme senare, när jag stod i badrummet och borstade mina tänder, som Jacks sista ord plötsligt tog form inom mig: ”Förlåt!”