KAPITEL 8

Solen som trängde in genom glipan mellan rullgardin och fönsterkarm väckte mig till en bultande huvudvärk och i samma sekund som jag slog upp ögonen fortsatte hjärnan bearbeta gårdagen på exakt samma sätt som den gjort innan jag utmattad föll i sömn frampå småtimmarna. I mitt huvud spelades scener ur föregående kväll upp om och om igen och då i synnerhet Jacks ömkliga avsked: ett förlåt som knappt var mer än en utandning, en pust av varm andedräkt mot huden på min hals och ett ord som jag lika gärna hade kunnat inbilla mig, en hjärnans fria fantasier. Vad var sant och inte?

   Tanken på Jacks avsikter fick mig att kliva upp och gå ut i duschen. Jag stod länge under en het stråle och kände hur det kliade och stack längs ryggen, över rumpan och utmed lårens baksidor och jag skrubbade mig med en grov duschhandske tills min kropp glödde. Jag for reflexmässigt med fingertopparna över ryggen, lät dem följa de bleknade utbuktningar som jag visste fanns där. Ärren var gamla men ibland fick jag en känsla av att något rann utmed ryggen, att de gamla såren vätskades och nu måste jag känna efter, förvissa mig om att utbuktningarna inte hade lösts upp i det heta vattnet. Smärtan var förstås en illusion men ibland var den lika tydlig som när såren varit färska.

   Efter duschen kröp jag tillbaka ner i sängen igen, slöt ögonen och lutade huvudet mot sänggaveln. Jag drog ett djupt andetag och andades ut. Det var dags nu. Dags att gå tillbaka, dags att minnas eller åtminstone försöka minnas. Jag måste ta reda på hur mycket jag hade lyckats förtränga och hur mycket jag faktiskt kunde komma ihåg av den där natten. Jag slappnade av och släppte efter, lät tankarna vandra och i nästa stund befann jag mig vid huset i Sandsbro igen, vid den vidsträckta låga byggnaden med den majestätiska utsikten. Jag minns dess putsade, vita fasad, de gigantiska fönsterytorna, terrasserna, de inbjudande sittmöblerna, de prunkande rabatterna och krukorna. Jag minns den ytterst välklippta och onaturligt gröna gräsmattan som svepte över den kuperade tomten och därefter gjorde en avstickare ner mot en minimal strand, en brygga med vitmålat staket och en förtöjd gammal eka samt två luxuösa solstolar med tjocka dynor. Jag minns min förtjusning när jag klev ur bilen, minns hur jag vacklade till på grusgången samtidigt som jag utbrast:

   ”Men fan, bor du här!?” Den gälla, aningslösa rösten sträckte sig mot mig genom alla de år som passerat och jag rös till. Var det verkligen jag? Den där taniga spralliga tjejen med håret uppsatt i flickaktiga råttsvansar, var det jag? Kritiskt granskade jag mina svepande, berusade armrörelser, den omisskännliga glidningen i rösten, de urvattnade ögonen som var ett tydligt tecken på att jag hade gjort bäst i att gå hem och sova. Varför åkte jag med? Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte följt med, om den där killen som var så angelägen om att jag skulle få plats inte hade erbjudit mig att sitta i hans knä? Jag minns att jag tvekade. Vad var det här för gäng, var inte det här bara en samling losers? Den ende jag kände var Jack men han satt i framsätet, blicken på vägen, allvarlig, tyst. Jag ville inte sitta i den okände killens knä men han hade något desperat i blicken som antagligen tilltalade mig just då.

   I minnet såg jag Helgasjöns vågor lättjefullt slicka den lilla sandstranden som just hade smekts av försommarkvällens sista, knappt skönjbara solstrålar och jag mindes exakt känslan i maggropen när husets värd öppnade upp de stora glasväggarna mot terrassen och bjöd in gästerna i en vacker salong med öppen spis, flygel och en komplett bar med barstolar, öltappar, cocktailshakers och glashållare i taket. Jag minns det uppspelta pirret i min mage när värden gled in bakom baren och frågade vad jag ville ha.

   ”Vad jag vill ha? Vad kan du erbjuda?”

   ”Whatever you want, baby!” sa sonen i huset och fiskade elegant upp en ginflaska som han svingade i en båge över huvudet och valhänt fångade med andra handen, varefter han med en yvig gest skruvade av korken som flög iväg tvärs över rummet. Det hördes ett löftesrikt knäpp när korken träffade väggen och jag kunde nästan ta på mitt lyckorus, på känslan av att allt var så jävla bra och rätt. Mitt glittriga skratt låg så ytligt att jag kunde känna det i bröstet och med en häftig inandning hejdade jag mig där. Minnena hade i ett enda slag fått smärtan i ryggen att intensifieras och mina sargade nervändar att löpa amok och när paniken bubblade upp stängde jag av, som när man vrider av en vattenkran.

Denna dag hade jag gärna dragit täcket över huvudet och somnat om men jag måste fokusera, jag hade ett uppdrag. Jag och Alexandra skulle gå igenom vinden, rensa ut och kasta bort alternativt spara det som var värt att behålla. Det kändes adekvat att ha en så pass vardaglig sysselsättning på agendan, det gav mig en skön känsla i kroppen och jag klev upp och klädde mig, åt frukost och inledde med att öppna luckan upp till vinden. En unken pust av gamla prylar slog emot mig och jag klättrade långsamt uppför stegen för att börja förbereda inför det som skulle göras. Jag tog lådorna en i taget och släpade fram dem mot luckan och trappstegen. Tanken var att vi skulle bära ner dem och gå igenom innehållet, men vid anblicken av en av de första lådorna hejdade jag mig mitt i ett steg. På ena långsidan stod det FLYTTKARTONG och ovanför det hade jag skrivit med tusch: ”Smågrejor från lgh i Växjö”. Jag sjönk ner på knä, öppnade lådan och fick syn på en plastpåse som omfamnade något som hade fallit isär i sina beståndsdelar och åsynen av påsen fick något att snurra till i mitt huvud. Det hade en gång varit en blombukett och enda anledningen till att jag visste att det var en bukett var att jag mindes hur det gått till när en bukett med blommor från en rabatt invid huset i Sandsbro utanför Växjö, huset med den onaturligt gröna gräsmattan och den pittoreska lilla bryggan, hade hamnat i en flyttkartong som följt mig hela vägen till Gamla Enskede.

   Jag lyfte upp påsen och la den åt sidan, konstaterade att resten av kartongens innehåll bestod av gulnade kompendier från skoltiden och en hög med gamla pocketböcker. Samt ett pennskrin i metall. Jag hade inget minne av något sådant pennskrin men öppnade det och fann två blyertspennor, ett stenhårt grönt suddgummi, en kulspetspenna och två hårband. Två vita elastiska band med glittriga påsydda blommor men halva det ena bandet var missfärgat och ytan såg rostig ut. Jag höll bandet mellan fingrarna, gned över den rostiga ytan med tummen medan något började röra sig i mitt bakhuvud. Plötsligt släppte jag hårbandet och stirrade på tummens mjuka dyna. Det var inte rost, det var intorkat blod!

   När jag sekunden senare hörde Alex ropa på mig från tamburen vek jag noggrant ner kartongens ovansida, spärrade flärparna och svarade:

   ”Jag är här uppe! Jag har redan satt igång!”

   Jag drog undan Växjökartongen till en plats längst in i andra änden av vinden. Den del av vinden där vi i prydliga lådor förvarade familjens samlade pappershögar, som gamla deklarationer, betyg, avtal och liknande. Den del av vinden som inte skulle rensas.