Ett nej är bara en annan form av ja

En månad kvar. Eller rättare sagt en månad och tre dagar till mitt manus ska vara inskickat till förläggaren. Och sen då? Ja, sen ... Vem vet vad som händer sen!?



Mitt manus är egentligen ingen pappershög i ordets rätta bemärkelse utan bara en digital illusion av en pappershög, men känslan är ändå lite grann som den på bilden. Jag har överväldigande många ord på vansinnigt många sidor att hålla i huvudet för att inte alltsammans ska rasa. 
Kanske hade det gått att underlätta ... Det finns ju programvaror för detta ändamål men jag har inte orkat sätta mig in i den snårskog av olika program som författare har att tillgå och som kan hjälpa till att hålla ordning på detaljerna. Men det handlar inte bara om slöhet, faktiskt. Här finns även en gnutta skräck och fasa inför det faktum att min dator förmodligen sjunger på sin sista solosång "as we speak". Vad kommer att ske med den när jag installerar något nytt? Hujedamej, jag ryser över hela kroppen vid blotta tanken!

Nå, det första jag ska göra om allt går som jag vill är att investera i en ny dator. Och om det inte går som jag vill? Hmm ...



Ja, vad säger man då? Efter att i två och ett halvt år ha ältat mina skrivarvedermödor på detta forum känns ett magplask inte som en acceptabel utväg. Det är ju så jag måste se det ... Det vill säga ett nej är bara en annan form av ja!

Vad jag behöver är den där "Spik i foten? jajamensan!"-känslan. Typ så här:



Positivism när den är som mest obegriplig.