Surr sa flugan

Flugsurr är oftast oerhört irriterande. Särskilt om flugan i fråga hänger framför näsan på en och envist försöker komma åt en svettdroppe eller något annat smaskigt man råkar ha på huden. Som när jag har varit ute och sprungit en runda på sommaren, och stannar för att stretcha/dricka vatten/promenera/plocka smultron. Då kommer de, i horder, och ibland funderar jag på om det finns något särskilt anrop flugor emellan för plötsligt hittar HELA VÄRLDENS alla flugor just mig och mina mumsiga svettdroppar!



Men det där med flugsurr och hur irriterad man blir är faktiskt lite årstidsberoende. I morse, med snön fortfarande kvar utanför dörren, hörde jag en yrvaken spyfluga brumma i en fönsternisch i min tambur och blev nästan varm om hjärtat. Jag stod en stund och iakttog flugan, tänkte att jag har ju en flugsmälla som hänger på en krok i köket, men nej ... Aldrig i livet att jag skulle slå ihjäl vårens första uppvaknade fluga! Till det är hon en alldeles för stor symbol för det som vi alla väntar på, eller hur? Och på söndag ställer vi om till sommartid ... Som jag har längtat!



Det finns hopp, alltså. Och enligt både läkare och KBT-terapeut (jag går på sömnskola!) bör jag överväga att göra en solresa nästa vinter för att kanske mota min vintriga insomnia i grind. Det låter som en ypperlig idé, tycker jag! Man kanske till och med kan få lite bidrag, va? Vore inte det finemang?