Dra-åt-helvete-ålder

Jajemen, det är där jag befinner mig nu, i dra-åt-helvete-åldern! Det vill säga den ålder då jag så smått börjar känna att ... nej!

Om jag förr om åren oftast ryckte på axlarna och sa "Jo, det kan väl funka ...", så är jag nu betydligt mer benägen att säga "Nähe, du Putte! Det där går inte för sig!"

Dra-åt-helvete-åldern fungerar lite som när treåringar säger nej till allt, med den skillnaden att treåringar kan du ta under armen och gå iväg med. Det gör du inte med en 60+-are!

Jaha, så nu går jag alltså omkring och ber folk dra åt helvete lite till höger och vänster?

Helt ärligt? Nej, egentligen inte. Men jag anammar känslan, skulle man kunna säga! Vilket visar sig till exempel i form av ... hörlurar!

Så pass? Ja, det var ju väldans modigt av mig!

Nja, kanske inte - men det fungerar så här: Jag sätter på ett par hörlurar och när jag möter någon jag känner kan jag utan att darra på manschetten nicka och le, och låta den mötande tro att jag lyssnar på något intressant alternativt talar i telefon. Det är ytterst få som brakar igång och börjar snacka om man inte först plockar av sig lurarna. Finemang, tycker jag!

Men vad har jag då för användning av dra-åt-helvete-åldern?

Just ingen alls kanske, men känslan är trevlig! Och endera dagen nu kommer jag att börja be folk dra åt helvete. I alla fall de som förtjänar det ...

Häpp!