Ett gott skratt fixar tandläkarskräcken

Ibland händer det att man brister ut i okontrollerat gapflabb, så att alla omkringstående glor bekymrat. Idag var det en podcast, Skäringer & Nessvold, som fick mig att associera till en rolig incident för sisådär trettiofem år sedan.

Händelsen i fråga ägde rum på en tandläkarmottagning i staden V, där jag bodde en gång i tiden. Tandläkarens namn minns jag inte längre, men jag minns att en trasig lagning var själva upprinnelsen till historien.

Nu är det så att jag sällan lagar tänder. Typ aldrig. Jag lagade ett helt gäng som barn, men just inget därefter. De lagningar jag fick då har jag till största delen kvar än idag, men gamla amalgamfyllningar går som bekant sönder förr eller senare. Vid det här tillfället var det första gången jag kom i närkontakt med en tandläkarborr sedan barnsben och tandläkarskräcken var ett faktum. Så när tandläkaren i V. förklarade vad som väntade blev jag likblek och började svettas kraftigt.
"Vi kan prova med lustgas", föreslog han och jag nickade ivrigt. Absolut! Droger, perfekt! Jag tar hela lådan, allt du har. Bring it on!

Lustgas som bedövning hos tandläkare var - gissar jag - i sin linda där i mitten av 80-talet och efteråt har jag kommit fram till att det här kan ha varit första gången tandläkaren fick bruk för sin nya, fina utrustning. Hur som helst, så var det lite svårt att ställa in mängden och han micklade och skruvade på sina rattar. Sneglade på mig och frågade "Hur går det? Känns det något?" Jag skakade på huvudet och han skruvade lite till och så - till slut - tjöt jag: "Hoppsansa, nu jäklar!" Han vred ner flödet och till slut hade vi lyckats få till en jämn och fin, lite lättare salongsberusning.

"Okej", sa han nöjd när allt var klart. "Då kör vi!" Och så startade han radion, för han tyckte nämligen om att ha lite musik i bakgrunden när han jobbade. Kanske tänkte han att ljudet från radion dämpade tandläkarborrens ilska, men nu råkade det sig inte bättre än att den låt som spelades upp när han drog igång radion (och borren) var:

"Denna kåk har varit våran uti många herrans år, denna kåk har ..."
Med refrängen:
"Ja nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort!"

Framförd av underbare Per Myrberg, men vad hjälpte det? Både jag och tandläkaren skrattade så att vi skrek och när det så var dags att sätta igång hade lustgaseffekten bedarrat och vi fick börja om från början. Men min tandläkarskräck mildrades faktiskt efter det tillfället!