Ibland händer det något som gör att du tvingas omvärdera läget, se civilisationen i ett nytt ljus. Det kanske låter dramatiskt, men jag har fortfarande svårt att hantera det här! Svårt att tro att det verkligen hände.
Det utspelade sig på Arlanda, mitt i värsta säkerhetskontrollköerna ett par veckor före midsommar.
Som svensk är man ju drillad i det här med att köa, det finns liksom vissa hållpunkter som man inte får bortse ifrån. Som det där med att man aldrig - ALDRIG - tränger sig!
Okej, det är de första semesterveckorna, folk riskerar att missa sina plan, det är varmt, det är trångt, det är förvirrat och de flesta av de resenärer som är vana att passera via "Fast Track" kan helt enkelt inte tro sina ögon när de står inför faktum: även snabbkön sträcker sig ända bort till nästa terminal! Folk glor misslynt, rycker på axlarna och börjar gå bortåt.
Och visst, att det här ska leda till lite otrevlig stämning är kanske väntat. Kanske borde jag inte ens ha lyft på ögonbrynet ...! Men ändå ...
Vi har stått i kö i en dryg timme, vi har kanske trettio meter kvar till spärren vid säkerhetskontrollen och efter den väntar själva kontrollen. Vi närmar oss ändå, vi har vid det här laget kommit fram till att jodå, vi kommer att hinna med vårt plan - även om många andra kommer bli strandsatta.
Plötsligt kommer en snubbe (vit, medelålders) glidande in från vänster och bara står där. Inte framför oss men lite snett vid sidan av. Han stirrar glosögt rakt ut i luften och bara står där. Vi tittar på honom, han möter inte våra blickar. Vi hasar några steg fram, han tar ytterligare ett steg in mot oss och vår kö. Där har vi stått i över en timme, och där kommer han smygande direkt från incheckningsdisken! Det bränner i bröstet av harm, frustration och en av oss höjer rösten och frågar vad han håller på med. Han tittar tomt, försöker se ut som om han inte förstår svenska. Fler frågor, påpekanden om att "Kön börjar några hundra meter åt det hållet!" Men inte en reaktion! Han bara står kvar, glor rakt ut i luften och tar, nästan omärkligt, ytterligare ett kliv närmare kön. Jag frågar honom vad det är som ger honom rätten att få gå före hela kön, när alla vi andra ... Han stirrar på oss, på mig, och säger "Va?". Gapar lite, försöker nog på allvar - är min tolkning - att se lite lagom dum ut, som att han verkligen inte fattar.
Det blir ett visst upprört tumult när någon anropar en vakt, men vakten verkar inte ha så mycket befogenheter i det avseendet och snart står mannen ändå i vår kö. Han har hoppat en dryg timmes köande, bara sådär! Mitt framför näsan på allihop!
Lite senare ser vi honom sitta i godan ro vid ett bord med kaffe, tidning och en fralla. Han hade alltså inte ens bråttom och det är någonstans där jag har fastnat. Hur tänker/fungerar en människa som är så fullständigt renons på vanligt hyfs? Jag vill verkligen veta! Även om jag i en dålig stund kan önska att jag har det i mig - för helt ärligt, det är inte kul att stå timmar i kö! - så finns det inte på kartan att jag skulle göra något sådant! Och det handlar inte bara om respekt för mina medmänniskor och tron på att deras tid är lika viktig som min, det handlar också om att jag inte vill att alla människor omkring mig ska hata mig, ens för den dryga halvtimme som återstod av köandet då.
Och samtidigt som jag inte kan låta bli att bli lite imponerad av att han vågade, att han faktiskt inte bryr sig om vad andra tycker, så inser jag att det är just precis de egenskaperna han uppvisar där, som gör att vi har de problem vi har i världen. Vissa anser sig på riktigt ha mer rätt än andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar