Det är spännande att byta miljö ibland, vare sig det handlar om en semestervecka eller på lite längre sikt.
Jag har på sistone haft möjligheten (och förmånen) att få bli halvspanjor, vilket är spännande på så många olika vis! Vädermässigt är det självfallet en tvättäkta win-win, som så många svensk-spanjorer före mig har konstaterat. Här kan jag utnyttja spansk vinter för att om några månader få avnjuta svensk sommar - jag menar, what's not to like med det upplägget?
Men om man bortser från de där mest uppenbara fördelarna (och nackdelarna, ska tilläggas: smöret smakar annorlunda, grädden ska vi bara inte tala om och Kalles Kaviar får man bunkra på Ikea) finns det en del rent vardagliga lärospån som är oerhört intressanta!
Att köpa mat på lokala snabbköpet, till exempel. Själva inköpen är ett äventyr, men det är när du når kassakön som den verkliga utmaningen börjar. Det går långsamt! Oerhört långsamt!
Spanien har inte anammat bråttomkulturen som vi i Sverige håller så högt - näst intill dyrkar. Att betala med kort är fortfarande något av en vattendelare mellan generationerna här. Där vi i Sverige är praktiskt taget kontantlösa har Spanien fortfarande en stor andel medborgare som rotar efter myntfacket i portmonnän när det ska betalas. Som svensk blir du lätt hysterisk av irritation när personerna före dig i kön en efter en börjar räkna småmynt.
"Men förihelvete ...", väser du mellan sammanbitna tänder.
Fast det hjälper ju föga. Tålmodigt häller de ut en liten mängd mynt på den lilla disken bredvid kortautomaten. Räknar med hjälp av kassörskan, betalar med jämna pengar.
"Vad fan är det här för u-land?" hinner du kanske tänka både en och fyra gånger innan det är din tur. Snabbt och lätt betalar du med ditt kort och stormar sedan ut ur butiken med sådan schwung att hjulen på vagnen går i spinn. Du sätter exempel, du visar hur det ska gå till, du är så in i själen svensk - komplett övertygad om att det är så här det ska vara om man lever i ett modernt, europeiskt land.
Och tiden går och för varje gång du hamnar i kassakön blir du lite mer vänligt stämd inför dessa tålmodiga människor som bara står där och väntar på sin tur. Som tar för givet att var och en har rätt att ta den tid de behöver.
Nu har jag kommit så långt att jag inbillar mig att jag blir en lite bättre människa för varje gång jag inte bryter ihop. Jag står där och försöker tänka på annat, som ett slags meditation. Sakta kryper vi framåt i kön och när jag betalar känner jag att jo, jag skulle nog kunna återgå till den där portmonnän vad det lider. Det är något fridfullt över den handlingen. Något renande, något som på sikt kanske gör gott för själen. Att låta saker och ting ta tid måste inte vara antingen ett hot eller ett tecken på dumhet.
Om jag sedan kan komma ihåg detta även när jag går på Ica Kvantum hemma i Stockholm, ja det är väl en annan femma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar