Jag minns inte exakt hur gammal jag var men säg nio-tio år? Det var då drömmen föddes. Drömmen om att en gång i livet få ge ut en bok. En trycksak (eller vilken jävla form som helst, faktiskt!) som skulle läsas av andra människor.
Att skapa berättelser har så länge jag kan minnas varit njutbart, för att inte säga livsnödvändigt! I mina sämsta stunder kan jag tänka att det här kanske handlar om något slags flyktbeteende? Jag vill inte leva här och nu, utan i någon av mina egna låtsasvärldar ...? Där trivs jag! Där - under min korkek. Och varför inte? Vem fan kan klandra en liten människa som redan på 70-talet var ganska påverkad av debatter om kalla krig, atombomber och miljöförstöring. Jag menar man orkar bara med så mycket negativ input!
Hur som helst! Nu har det hänt, jag skrev nyss under ett förlagsavtal för ett av mina manus, och jag tänker fanimig njuta av detta en stund. Suga på karamellen. För när det sker något som du har drömt om, längtat efter i femtio år (herrejösses!), så är det dig väl unt att få fnittra lite! Få stoltsera och vara en liten aning mallig, åtminstone inför dig själv?
Så, hör och häpna! Idag - och endast idag - är jag mallig. Jag går med näsan i vädret och klappar mig själv på axeln. Jag viskar "dutti flicka" i örat på mig och ler så att kindtänderna blänker i den spanska solen. Fy fan, hörru! Fy fan, Bengtsson - du gjorde det! Här får du en blomma:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar