Att ta emot manus med "bockar" i kanten är en spännande upplevelse. Det är lite som att vrida tillbaka klockan till skolans uppsatsskrivningar.
Filen levererades häromdagen med kommentarer från korrläsaren och alla rena stavfel har då redan korrigerats, vilket betyder att de kommentarer jag får hantera rör antingen för långa pratcitat (som jag tydligen är fena på) och några förekomster av gamla och/eller dialektala uttryck (som jag också är rätt bra på). Samt ett par ställen där jag behöver påta in lite mer luft eftersom texten är för kompakt.
Det handlar alltså inte om särskilt mycket arbete i timmar räknat, men det är förvånansvärt svårt att gå in och ändra i de markerade styckena. Jag har nämligen fått stränga order om att inte peta i något annat än just det som korrläsaren har markerat och ... ja, det är svårt att låta bli! Varenda gång jag öppnar filen får jag nämligen syn på något misshagligt och genast börjar det klia i fingrarna. Tänk att få gå in och flytta på något, skriva om, ta bort, lägga till! Frestelsen är nästan överväldigande.
"Hur vet du att du är klar med en bok?" är en fråga jag har fått många gånger och svaret är att det vet jag inte! Det skulle kunna vara så att jag aldrig blir klar. Det skulle kunna vara så att varje stycke text är något slags eget litet Sagrada Famìlia och jag kommer aldrig att känna mig färdig! Det är - som man säger - smällar man får ta här i livet. För den goda sakens skull, liksom.
Förresten så ligger jag gärna sömnlös över en felplacerad mening eller ett övertaligt komma, vad gör väl det i det stora hela?
Häpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar